Kategoriarkiv: Åsikter

Att skuldbelägga offren, kan vi bara ge fan i det?

Idag lanserade Friends en kampanj som de kallar #unselfie. Utifrån en undersökning de gjort som säger att många, många, många unga blir kränkta att utsatta för näthat på grund av sitt utseende tycker de att det är rimligt att uppmana unga att sluta lägga upp selfies.

Vi har alltså ett problem där unga kränks och mobbas på grund av sitt utseende. Så då ska vi komma åt detta genom att uppmuntra dem att ta mindre plats och gömma sitt utseende?

Nej. Det är självklart helt fel väg att gå.

Än en gång läggs skuld och ansvar på offret för kränkningen. Istället för på förövaren. Detta är så sjukt orimligt och helt kontraproduktivt. Vill ni göra en kampanj Friends? Ja, superbra, men rikta den istället mot de pappskallar som uppenbarligen behöver se över sina värderingar. Ni kan ju börja med er själva.

Lästips: Hej Blekk är åsm som vanligt!

IMG_20140321_140634

Thin privilege – I has it

Igår och idag har jag följt en diskussion om kroppar och normer som finns i samhället. Att en viss typ av kropp ständigt pekas ut som sämre, att en viss typ av kropp premieras.

Det finns normer som tydligt premierar smala kroppar och pekar ut tjocka kroppar som fula, äckliga, dåliga. Att var tjock är fel. Ett normbrott. En tjock kropp ska straffas. En tjock kropp möts med hån, glåpord, skuldbeläggande. En ny smal kropp gratuleras för att den inte längre är tjock. Det finns tydliga strukturer som nedvärderar tjocka kroppar. Med det sagt finns det absolut situationer där tjocka kroppar passerar obemärkt, eller där smala kroppar också kommenteras, nedvärderas eller inte passar in. Men normen är tydlig: den smala kroppen är bättre, och har du en tjock kropp borde du skämmas.

För två år sedan var jag en person med en tjock kropp. Idag är jag inte det. Jag mötte sällan uttalade påhopp, jag har nog haft tur. Ändå är det en extremt stor skillnad på hur jag bemöts idag, jag upplever att jag blir betydligt trevligare bemött av personer jag inte känner. Och helt plötsligt är det som att en pusselbit fallit på plats hos mig, jag passar in, det finns kläder för mig i affärerna, jag kan sitta i en biostol, jag känner inte blickar på mig.

Lady Dahmer har skrivit ett par inlägg om smalhetsprivilegium och hur tjocka kroppar systematiskt pekas ut, hånas och döms ut. Kommentarsfälten är tyvärr inte helt oväntat fulla av personer med smala kroppar som hävdar att det minsann är synd om dem också och att det är faktiskt inte så roligt att bli kallad pinne.

Nej, jag vet, jag håller med och jag vidhåller som alltid att vi måste ge fan i att kommentera varandras utseende så förbannat mycket – oavsett typ av kropp. Men det finns ett strukturellt förtryck mot tjocka kroppar, det är inte i närheten av samma sak som att smala kroppar ibland kommenteras eller ibland inte heller passar i de normer som sätts upp. För de kropparna anses fortfarande vara bra kroppar. Att hävda att det är jobbigt att inte hitta jeans som sitter tillräckligt bra för att din kropp råkar vara för smal är långt ifrån att inte hitta några kläder som passar alls. En överväldigande majoritet av alla kroppar som syns i offentliga rum, i tidningar och på tv är smala. Bilden av hur vi borde vara är smal. Den är jobbig för alla, och det är tungt för alla att känna den pressen. Men det är ta mig fan jobbigare att vara den som har en kropp som avviker på alla plan, jämfört med att vara den med en kropp som avviker lite grann. Det är svårt att se ett privilegium när den har det, men desto viktigare då att pausa en minut och fundera på vad omvärlden säger.

För två år sedan var jag en person med en tjock kropp. Idag är jag inte det. Jag har varit där. Jag har stått där med ångest i varenda affär och framför varenda löpsedel. Inte för att min kropp var tjock, utan för att det var så uppenbart att det inte fanns en plats för min kropp i samhällsbilden. Idag har jag en smal kropp och mitt liv har blivit bättre på många sätt. En påtaglig skillnad är att jag inte längre känner att samhället jobbar på högvarv med att fördöma min kropp. Det gör mig tacksam för uppenbarligen är det lättare att leva med de här förutsättningarna, men det gör mig också fruktansvärt arg. Vi ska inte ha det såhär. Vi måste sluta sortera och bedöma. Min kropp var precis lika mycket värd för två år sedan. Oavsett form.

Lästips: Detta är inte för er smala att ”köpa” om ni känner för det i all er ”välvillighet”. Detta är för er att svälja hur jävla illa det än smakar och sen bara ta och hålla käften på er.

januari 2012

Musikhjälpen 2013 – för alla flickors rätt att överleva sin graviditet!

Ni missar väl inte Musikhjälpen? Det finns många sätt att bidra. Du kan till exempel skänka pengar i Scouternas insamlingsbössa, eller i någon av alla Sveriges Roller Derby-ligors bössor, eller i våra favorittvillingar Ebbe och Vincents insamlingsbössa.

Du kan också önska en låt och skänka pengar på det sättet, lättast är nog genom SMS. Skicka ett SMS till 72 999, inled meddelandet med hur mycket du vill skänka: 50, 100 eller 200. Skriv sen artist, låt och motivering.

Exl: 200 LITTLE MIX SALUTE TILL ALLA INSPIRERANDE FEMINISTER I VÄRLDEN

Nej men vad säger ni, ska vi uppmuntra våra barn till lite våld och död såhär lagom till jul?

låtsasknogjärn från br

Idag kan vi läsa om BR:s senaste påhitt (galenskap) i Aftonbladet: låtsasknogjärn i skumgummi – ”perfekt för låtsasslagsmål”.

Nu vill jag prata om företags ansvar igen. Seriöst, HUR tänker BR när de erbjuder och marknadsför en sådan här leksak? Ser de inte det sjuka i att presentera våld och slagsmål på det här sättet. I vilken värld är det okej?

Knogjärn används för att hota, skada och döda folk. Det är inte det jag vill att mitt barn ska träna sig i med hjälp av BR:s sjuka leksaker. Visst, i slutändan är ansvaret mitt som förälder, och en sak är säker: Den här leksaken eller någon annan typ av vapen kommer inte komma över min tröskel! Men det finns ett ansvar dessförinnan, och det ansvaret ligger hos företagen som väljer att producera, marknadsföra och sälja de här leksakerna. Att de gör det är att även uppmuntra till den här typen av lek. Att låtsasattackera någon. Att låtsasslå. Att låtsasskada. Att låtsasdöda. Även om reklam till barn är förbjudet är inte barn avskärmade från reklam. Barn kommer se detta. Barn får signalerna att detta är okej.

FLASH: det är inte okej.

Jag blir så jävla arg. Så trött och ledsen. Snälla låt mitt barn vara ett barn som inte vill gå runt och leka att han slår och skadar folk.

Våga se din maktposition, och våga agera mot den!

Se ditt privilegium, var medveten om det. Inse att det utrymme du får ibland är på någon annans bekostnad, trots att hen är mer lämpad. Våga agera. Acceptera att en kamp mot jämställdhet innebär uppoffringar, men att slutmålet är det bästa för alla.

Igår var det lite som natt och dag på internet. Samtidigt som Marcus Birros ofattbart oinsiktsfulla krönika spreds så lanserades också #tackanej av Thomas Frostberg, Marcin de Kaminski och Fredrik Wass tillsammans med Rättviseförmedlingen. TackaNej går ut på att personer i maktposition, i det här fallet män, ska se sitt privilegium och få tummarna loss och börja arbeta aktivt mot det. Mer specifikt handlar den här kampanjen om att män ska tacka nej till att delta i paneler där enbart män är inbjudna. För det går alltid att hitta kompetenta, smarta och bidragande personer som inte är män*, även i mansdominerade sektorer. Det handlar om inställning från arrangörens sida, inte om utbudet bland sakkunniga.

Jag är så jävla glad för det här initiativet. Det är fan inte svårare än såhär. Det handlar om att se sitt privilegium och agera mot det. Och att våga acceptera att jämställdhet handlar om vissa uppoffringar. Ja, du som man kanske får mindre tid i rampljuset. Men du vinner å andra sidan på att samhället blir bättre både för dig och alla de du har runt om kring dig. Och nej, detta är inte svaret på allt. Men det är en bra början. Det pekar på precis det som behövs, att någon tar ett steg tillbaka för att någon annan ska kunna hinna ikapp. Det löser dessutom inte alla problem eftersom det finns flera maktstrukturer som inte berörs, men jag tror och hoppas att fler diskussioner ska väckas i anslutning till detta!

Och på tal om Marcus Birro då. Ja, alltså, jag orkar inte. På twitter kläckte han ur sig ”Ingen får för sig att klumpa ihop invandrare, äldre, kvinnor som homogena grupper. Men det är helt okej när det gäller män…” Och ja, det säger väl allt om hur insiktslös han är.

Läs gärna Juseys inlägg Kampen mot feministerna från igår, utifrån en diskussion som följde efter just Birros krönika.

Jag lovar en vit jul!

Idag tog jag ställning för en Vit jul. Här kan du läsa om varför.

Jag har två anledningar till att jag väljer att ta ställning. Dels för att jag vill minska alkoholkonsumtionen under just julen eftersom jag ser det som barnens högtid. Dels för att jag anser att vi behöver problematisera alkoholnormen mer.

Sällan upplever jag så mycket hets kring alkohol som i samband med julen. Jag säger inte att alla hetsar, eller att det aldrig hetsas i andra sammanhang. Men i mina ögon är julen värst. Det dricks glögg och vin och snaps. Och gärna något starkare på kvällen. Det är party fast med mysbelysning och Kalle Anka. Och inget fel med party, men varför just på julen när i stort sett allt annat fokus ligger på barnen? Jag vet faktiskt inte hur Emil reagerar på att jag dricker eller vad han kommer minnas när han blir större, och jag väljer att julen främst ska handla om honom – därför väljer jag att avstå.

Jag är inte nykterist och har inte heller någon ambition att alla ska sluta dricka för alltid. Men jag tror att alkoholfrågan måste diskuteras. Varför MÅSTE vi dricka bara för att det är jul, och när och på vilket sätt? Genom att ta ställning så hoppas jag bidra till den här diskussionen. Jag hoppas att någon där ute funderar ett varv till. Ställ frågan: känns det som att jag borde dricka bara för att det är jul? I så fall varför och är det nödvändigt? Vad gör det med mig? Känns det okej efter det så kör på! Det jag vill komma åt är slentriandrickandet, ”bara för att en ska” känns inte som en giltig anledning att dricka i något sammanhang.

”Vit jul gör just det, sticker i ögonen på dem som inte riktigt funderat och gjort ett aktivt val kring sin alkoholkonsumtion. Skapar ifrågasättande kring vem vi egentligen firar jul för och vad det innebär – eller på vilket sätt alkohol påverkar våra vanor och vilken plats den tar i våra högtider.”

Läs gärna mer om Vit jul inne hos Jusey, Scouternas geniala ordförande som har lång bakgrund inom IOGT-NTO.

Idag är det internationella mansdagen

Allt som oftast runt internationella kvinnodagen hörs frustrerade personer ifrågasätta varför det inte finns någon mansdag va, mäns problem är också viktiga. Och ja, bortsett från det enkla svaret att män dominerar övriga 364 dagar om året så finns faktiskt även en internationell mansdag. Den är idag. Idag är således ett utmärkt tillfälle att påtala det faktum att ja, även män drabbas negativt av de könsroller som finns i samhället. Och jag är övertygad om att för att vi alla ska få en bättre tillvaro är det här problem som behöver angripas från flera håll.

Visste du till exempel att män begår ca 70 % av alla självmord i Sverige? Vad beror det på? Beror det kanske på att pojkar från att de är små får höra att det är omanligt att visa känslor och gråta och att de därför stänger alla känslor inne, och att det blir en negativ spiral i att inte våga söka hjälp, inte förstå sina känslor och sina problem och tillslut ta saken i egna händer? Mäns överrepresentation i självmordsstatistiken är ett tydligt mansproblem som behöver diskuteras och utredas. Idag är en utmärkt dag att uppmärksamma mäns mentala ohälsa.

Ett annat utbredd mansproblem i samhället är att män oftast ses och behandlas som någon sorts andraklass föräldrar. De ses på som individer som inte kan ta hand om sina barn på egen hand, vilket är en tröttsam och oroande inställning. Detta systematiska underkännandet av pappor är en fråga som också passar utmärkt att lyfta idag. För oavsett könsidentitet så är det en lärandeprocess att bli förälder, en lärandeprocess som alla måste få tillgång till!

Så alla ni som ständigt efterlyser en mansdag, vilket av de här problemen tar ni upp till diskussion idag? Eller lyfter ni något annat? Berätta gärna hur ni utnyttjar den här viktiga dagen för att belysa hur normer och stereotyper kring kön drabbar även män. Och hur ni jobbar för att motverka det.

david och emil 2 david och emil 3De här två tänker jag på idag. Mina bästa!

Köttfri måndag – äter ni vegetariskt idag?

Idag är det köttfri måndag, eller meat free monday, och jag har precis ätit kött till lunch. Ajajaj. Jag väljer att inte ha något dåligt samvete över detta, eftersom jag ändå äter vegetariskt nästan jämt och för att det var älgskavsgryta dvs viltkött dvs bättre än mycket annat. Ikväll blir det dock vegetariskt, jag lovar (plan: friterad ost!!!)

I alla fall, köttfri måndag är ett initiativ för att uppmana fler att äta mer vegetariskt. Att ha en dag i veckan när en inte äter kött är ett bra sätt att se över sin konsumtion, få inspiration och hitta in i nya vanor. Oavsett om en vill bli vegetarian eller inte så är det så att vi alla borde äta mindre kött för att inte äta sönder jorden. Köttkonsumtionen är på tok för stor idag och köttindustrin är en riktig miljöbov och står för en skrämmande stor del av utsläppen som skadar jorden. Jag är inte vegetarian men vi äter väldigt sällan kött hemma. Jag har inga etiska problem med att äta kött, däremot har jag etiska problem med hur djuren behandlas och vilken inverkan köttkonsumtionen har på miljön.

Nu till min fråga: äter ni vegetariskt idag? Det borde ni! Här kommer några tips:

998547_10151692330237337_814741522_nIMG_20130722_175935

 

Om fin- och fulkultur och att prestigeläsa

Allt för ofta hör jag människor recensera, tipsa eller på annat sätt lyfta böcker utifrån vad en borde eller inte borde läsa. Många är dem som tvingar sig igenom böcker de tycker är tråkiga för att de borde, istället för att läsa det de faktiskt njuter av att läsa. Lättsam litteratur döms ofta ut ”till förmån för” allvarlig och ”djup” litteratur. Inte sällan är det så att böcker som riktar sig till kvinnor är de som beläggs med en fulstämpel. För vi vet ju att det är lite sämre att vara kvinna och då blir dravlet vi vill läsa också automatiskt sämre.

Jag blir så evinnerligt trött på den här uppdelningen och de signaler som förmedlas. I ena andetaget pratar vi om hur lite barn läser och hur hemskt det är, bara för att i andra andetaget prata ner den kultur som faktiskt konsumeras. Usch, jag blir så arg! Samtidigt märker jag hur jag själv upprätthåller detta. I inlägget jag skrev igår berättade jag om boken Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones som jag läser nu, den har vunnit priser och varit ganska omtalad, och jag vill gärna läsa den. Samtidigt är den så tung och jag kommer inte in i den hur mycket jag än försöker. Så varför läser jag? Jo, för att det finns någon som sitter på axeln och viskar att jag borde. Att det är fint att ha den på min läslista.

Fy skäms på mig! Den boken får en chans till, men sen får det vara. Jag älskar att läsa men det ska ge mig något, jag vägrar lägga tid på böcker bara för att jag borde när det finns så många andra upplevelser som väntar istället! Prestigeläsandet vik hädan!

Så, för att motsäga mig själv lite nu: boken ovan började jag på igår. Enbart hemlånad på grund av att Munro får årets nobelpris. Vad jag vill säga med detta avslöjandet? Jo, att det är minst lika okej att läsa nobelpristagare som dussindeckarförfattare. Poängen är att vi måste fundera på varför. Vad läser du och vad vill du få ut av det? Jag har bara läst några sidor in i den här, men jag älskar den redan. Jag började läsa den för att det är en nobelprisbok, men jag fortsätter läsa den för att den är fantastisk. Så.