Kategoriarkiv: tankar

Grunden för en debatt kan inte vara okunskap och missförstånd

Igår tittade jag på Kvällsöppet på fyran som till stor del handlade om det könsneutrala pronomenet hen och genusarbete i förskolor. Det var på många sätt en intressant debatt som var rolig (läs upprörande) att följa men det som slog mig var mängden okunskap från motståndarna.

Till exempel kom frågan ”Men vem är hen då?” tätt följd av en uttläggning om att de minsann vill ha rätt att vara män och kvinnor. Det är så sorgligt, för ingenstans i den här debatten finns någon som vill att vi ska radera ut kön, snarare tvärt om. Ett könsneutralt pronomen har som främsta funktion att användas som alternativ i situationer där kön är okänt eller ovesäntligt, ungefär som man kan använda ordet syskon istället för syster eller bror – är det någon som har känt sig avkönad när de har omnämnts som någons syskon månne? Eller förälder istället för mamma och pappa? Eller handlar det mest om att folk är rädda för förändring?

Sen skulle Katerina Janouch berätta om ett fall där genusuppfostran motbevisats, det var en ”genusmedveten” familj som enbart hade gett dottern bilar att leka med och dottern hade börjat amma en av bilarna vilket tydligen var bevis för att vi är biologiskt olika. För det första: Emils kusin Otto har vid flera tillfällen setts amma sitt koalagosedjur. Jag väljer att tolka det som att alla har instinkter både att omhänderta och att härmas (han hade ett nytt syskon just då) snarare än att tolka det som att han egentligen är tjej, vilket skulle vara den logiska tolkningen enligt Janouch.

Såhär är det: att enbart erbjuda en typ av lösning, tex en färg på kläder eller en sorts leksaker, det är inte genus! Om och om igen så upprepar jag och andra med mig att genus handlar om möjligheter och breddning för alla, det handlar inte om att byta norm utan om att bryta den. Alla barn oavsett vad de har mellan benen ska få leka med både dockor och bilar och allt däremellan. Jag förstår inte hur det kan misstolkas över huvud taget?

Om vi tar oss som exempel så kan jag meddela att Emil har bland annat 4 bilar, 1 docka, femtioelva gosedjur, klossar och böcker till förbannelse. Han har även kläder i regnbågens alla färger till skillnad från kläder i enbart tråkiga mörka grå/blå/gröna nyanser. Kan någon snälla förklara för mig hur detta skulle begränsa honom? Ni säger att vi vill styra och överakademisera barnen genom att satsa extra på genusarbete i förskolorna. Men snälla förklara: hur styr jag Emil genom att ge honom den här bredden? Är det inte snarare så att ni som har era färdiga lösningar för hur flickor respektive pojkar ska vara styr era barn, när ni inte ger dem någon chans att utvecklas utanför den mallen?

Läraren har tolkningsföreträde och studenterna blir lidande

Såja, nu är den senaste i raden av alla hemtentor inlämnad. Det är skönt samtidigt som frustrationen är oändlig. Jag tycker att det är anmärkningsvärt när tentan på en kurs på ett program som går ut på tydlig kommunikation är totalt obegriplig och snurrig. Faktiskt riktigt pinsamt!

Att det finns tolkningsmöjligheter i en tentafråga är ALDRIG bra, som student ställs man då inför en situation där man måste ta ställning och välja hur man ska lägga upp arbetet och hur man ska svara på frågorna samt vad man ska fokusera på. När det sedan är dags för rättning gör läraren det utifrån sin tolkning, och när det rör tentafrågor och rättning har läraren alltid tolkningsföreträde. Har man som student då tänkt annorlunda och därmed också skrivit ”fel” på grund av en lärares otydliga instruktioner straffas man med dåligt betyg eller underkänt trots bra och omfattande insats.

När det är som i det här fallet, dvs att vi fick jättemånga saker att ta upp, med extremt otydliga instruktioner, samt ett väldigt begränsat antal ord. Ja då riskerar vi både att ha tolkat uppgiften fel och att få sämre betyg än vad vi är värda för att vi inte har haft möjlighet att utifrån de förutsättningarna vi fick faktiskt visa hela vår potential. Läraren däremot, han riskerar ingenting. Min tenta är ytlig, kortfattad och saknar mycket av det jag hade velat skriva – men jag kunde inte gjort på något annat sätt. Otroligt frustrerande!

Tankar kring förskolan och tankar kring att man kanske skulle klippa sig och skaffa ett jobb.

Jag har hela tiden sagt, ända sen innan Emil kom, att jag inte har några problem med att sätta honom i förskolan tidigt - jag är nämligen så tokig att jag tycker att förskolan ska hålla så pass bra kvalitet att det inte är skadligt för barn att vara där. Jag började dock fundera över det här efter Kalla fakta förra veckan som tog upp våra olycksdrabbade förskolor som till och med lett till att ett barn dött, när jag sen läste en artikel om det här i en föräldratidning så var ångesten och förvirringen ett faktum.

För verkligheten, den måste man ju också förhålla sig till. Både vår verklighet och hur förskolorna i Sverige ser ut på riktigt – inte hur mina ideal kring dem ser ut.

Vår verklighet ser ut såhär: jag är om allt går som det ska klar med skolan i juni. Det gör att jag kan vara hemma över sommaren och så kan David jobba. Till hösten sen ska David tillbaka till skolan, mest troligt på heltid. Alternativet för mig är då, om vi inte ska gå på knäna ekonomiskt, att börja jobba och skulle vi sätta Emil i förskola då skulle det betyda att han börjar när han är ungefär 14 månader gammal.

Jag tycker att Emils bästa är det absolut viktigaste (såklart). Det innefattar både att respektera om han är mogen eller inte och även att se till olika praktiska aspekter, det är ju relevant att han har tak över huvudet och mat att äta. Att börja ganska tidigt på förskola är ett alternativ, men om det är ett bra alternativ är svårt att veta nu. Det hänger ju så mycket på hur Emil är som person – om han kan gå, om han kan äta själv, om han kan kommunicera bra och hur trygg han är med andra människor.

Hur gör vi då? Det bästa alternativet jag kan komma på är att jag hittar ett deltidsjobb som jag kan sköta hemifrån och som jag kan kombinera med att vara föräldraledig. Då kan vi vänta med förskola tills det känns rätt. Det skulle verkligen innebära att vi kan vara lyhörda gentemot Emil och hans behov, snarare än styras helt av ekonomi och andra praktiska frågor.

Så, till den viktigaste frågan då: någon som har ett jobb att bjuda på? Jag kan börja så smått redan nu! Jag kan översätta, granska texter, korrläsa, skriva och mycket annat relaterat till text och kommunikation. Hit me ;)

IMAG1906

Våga vara tydlig!

Något som jag ofta hör om är hur oförskämt det är som förälder att önska och avönska sig saker till sina barn. Man ska vara tacksam för det man får heter det, tacka och ta emot oavsett. Men nä, så fan heller! Jag tänker inte skämmas för att jag ställer krav och faktiskt vet vad jag vill att Emil ska ha och inte ha. Jag är Emils mamma och jag har, tills dess att han är stor nog, ansvar och kontroll över hans liv.

Det är helt enkelt så att vi inte vill ha vissa saker, krigsleksaker till exempel är inget vi kommer låta Emil leka med. Vi är inte heller intresserade av att få enbart bilar och traktorer eftersom vi vill ge Emil tillgång till så mycket mer i världen. Och när det gäller större saker som tex tex läragåvagn/dockvagn/docksäng så har vi inte plats för hur mycket som helst eftersom vi bor trångt och vi behöver då få använda den lilla yta vi har till det vi tycker är viktigt. Det här är saker vi måste tillåtas ha kontroll över, Emils uppfostran och våra praktiska förutsättningar, därför tänker vi vara tydliga med vad vi och Emil vill ha, för att det är vi som ska använda det. Så jag struntar i om någon tycker att vi är otacksamma och petiga men vårt liv=våra regler och därför har vi nu skrivit en önskelista till Emils namngivning och gett till Marie som har hand om gästlistan. Det är frivilligt att utgå ifrån den och vi kommer såklart bli otroligt lyckliga bara för att folk vill komma och dela dagen med oss och överraskningar är alltid trevliga, MEN, vill man göra oss glada så är det faktiskt läge att respektera framförallt våra värderingar och vår roll som föräldrar.

Sen är det också så, att alla har friheten att göra hur fan de vill. Så vill man prompt köpa något till någon, ja då gör man det. Men då får man inte glömma att mottagaren har lika stor rättighet att faktiskt skita i att använda vad det nu handlar om. Och det känns ju inte som att det fyller syftet med att ge bort något, för om man gör det - vill man inte att presenten ska användas och uppskattas istället för att hamna långt bak i en garderob eller säljas på tradera?

En av många saker på önskelistan, smart, praktisk och rolig bokförvaring till Emils böcker. Vi älskar böcker! Finns hos lajbansson.se.

Tuttmys på universitetet

Idag är det universitetsdag för hela familjen, David har lektioner och jag har hemtenta uppgifter att skriva. Emil sov först i vagnen men vakade nyss och krävde tutte, och ber han så får han, såklart. Nu sitter han och är skitnöjd i vagnen. Ja, sitter, han var mindre nöjd när han låg ner så jag satte honom upp med kuddar och filtar som stöd och nu sitter han glad och leker med sin docka och en filt.

IMAG1633

IMAG1638

IMAG1643

På tal om amning borde ni läsa Petra Jankov Pichas debattinlägg i Aftonbladet som handlar om vårdens undermåliga information om flaskmatning, trots att flaskmatning är ett fullgott alternativt till amning och att fler borde kunna kombinera om de bara fick information och stöttning från MVC/BB/BVC.

Ringsjalen – en utvärdering

Jag köpte ju en ny sjal igår på mässan, en ringsjal som jag har varit sugen på länge (det blev en BB-sling köpt från Big Baby). Hittills är vi nöjda med den, den är extremt smidig att sätta på sig och montera bebis i, sambon trivs med den och jag är ju sjalfrälst sedan tidigare så jag var inte svårövertalad. Den är perfekt för kortare turer med hunden och kortare transporter när man inte behöver ha så mycket saker med sig. Det är däremot ingen sjal man bär länge i eftersom den snedbelastar lite och vill man ha full frihet att röra sig och använda sina armar är den inte helt optimal eftersom sjalen då åker upp mot halsen och skaver. Emil sitter dock väldigt bra i sjalen och är nöjd med tillvaron precis som vanligt när vi sjalar.

IMAG1606

Emil myser med pappan i sjalen. David har Emil på höften, man kan också bära på mage, i vagga, på ryggen och på magen igen i japansk stil.

Sjalen – mitt bästa köp!

Jag har hela tiden hoppats att Emil skulle bli ett sjalbarn. Det är ett praktiskt sätt att bära samtidigt som man får händerna fria att göra annat. Det är dessutom mysigt och bebis kan sitta groda vilket är mer ergonomiskt än när deras ben dras ut som är fallet med de flesta bärselarna.

I helgen använde vi sjalen mest hela tiden och det har verkligen funkat jättebra, efter några gånger går knytningen både bra och snabbt och att sätta i och ta ur blir bara lättare för varje gång. Jag gillar dessutom att sjalen inte känns när bebis inte sitter i vilket gör att det inte på något sätt är jobbigt att ha den kvar på mellan varven. Vi har även en bärsele och jag gillade inte alls att den satt så hårt även när Emil inte satt i, med sjalen är det istället så att bebisen själv med sin vikt säkrar och gör att det blir stadigt.

Så, ska ni köpa något till att bära era bebisar rekommenderar jag verkligen sjal! Det finns mängder med instruktioner på webben som hjälper en i början när man är osäker (tex på sjalbarn.se). Och när bebis sen blir större kan man knyta så att bebis kan sitta även på höften och ryggen, en flexibilitet som sele saknar. Dessutom är sjal mysigare, med sele kommer inte barnet lika nära.

IMAG1294

Jag och Emil på sjalpromenad med Bamse häromdagen. MYS!

Vi har en trikåsjal, en från Looma (Looma Sino närmare bestämt). Det är dock i princip helt omöjligt att få tag på en ny sådan eftersom det verkar som att Looma inte längre är ett aktivt företag. Jag lyckades få fatt på den sista på en liten webbutik när jag var gravid. Det finns dock en hel massa fina begagnade på till exempel tradera. Är de använda så är de förmodligen uttöjda en del, men det blir de ändå ganska snabbt så det gör ju inget.

Att åka tåg med bebis

Jag läste inne hos Fifi lite tips och tankar om att åka tåg med liten bebis. Ett väldigt bra inlägg. Jag har dock lite att tillägga, jag är ju expert nu efter en resa ToR Stockholm-Skåne (nä, men skämt å sido, jag har ju pendlat till och från Stockholm väldigt mycket under några år, så lite expert är jag på tågresande åtminstone).


I alla fall, här kommer mina tips utifrån mina erfarenheter (dessa gäller framförallt x2000, det är nämligen det jag alltid åker):

  1. Om det går, fäll ihop vagnen INNAN ni går på, då kan ni peta in den på första bästa ställe och sen vara ur vägen.
  2. Se till att boka biljett till ditt barn, det kostar bara fem kronor (då kan man ju passa på att boka biljett till sin bebis låtsaskompis också, om man är på det humöret).
  3. Var specifik, det går att önska plats med bord. Det går också att önska specifika platser, det finns dessutom skisser för vagnarna på sj:s hemsida så man vet vad man vill önska.
  4. Vagn 6 är att rekommendera! Den är handikappanpassad vilket innebär att den är rymlig och att det finns en stor toalett. Denna toaletten har dock även den ett miniplutt skötbord men man har plats att andas och framförallt: röra armarna, vilket kan vara ett plus vid blöjbyte.

Att åka tåg med Emil gick för övrigt jättebra. Han var lite ledsen på hemvägen eftersom han var trött men det är inte så konstigt och det var bara att söva honom så sov han gott sedan. Jag skulle aldrig vilja flyga, tåg är så smidigt, man får röra på sig fritt och sätena är anpassade mer efter en normal människa än en lilleputt. Har ni några erfarenheter av att åka långt med bebis?

IMAG1076

Mina fina på väg ner till Skåne på x2000.

Veckans ämne – syskon

Igår läste jag ett inlägg om tankar kring syskon inne hos Bitterpappan och tänkte att jag skulle dela med mig av MINA (dvs inte automatiskt Davids) tankar kring detta.

Jag är uppvuxen med syskon, ibland i mängder, och även om det stundtals har varit bråkigt och stökigt ibland skulle jag aldrig vilja vara utan min fina, stora familj. Mina systrar är guld för mig och utan dem skulle mitt liv vara så tomt. Det vill jag att Emil ska få känna. Dessutom vill JAG ha fler barn och det känns därför som en självklarhet att vi i framtiden ska försöka få i alla fall ett barn till. Jag försöker dock leva efter principen ”ett i taget” och helt fokusera på Emil nu (han är ju inte tre månader än) men jag har alltid sett mig själv med fler barn, gärna tre eller fyra.

När det skulle bli av är jag dock osäker på. Vi valde ju att skaffa barn ganska tidigt trots att vår praktiska situation inte var optimal (ingen av oss färdigutbildad, David jobbar i butik och jag pluggar). Därför har vi sagt att nu är första målet för oss båda att bli klara med någon form av utbildning och skaffa jobb vi trivs med, där vi kan utvecklas. Sen vet jag inte var jag vill bo, jag är väldigt tveksam till att bo i Stockholm resten av livet och vill gärna undersöka möjligheterna att flytta hem först. Men, när allt det där är avklarat och vi känner att vi har en någorlunda stabil tillvaro, då tror jag vi är redo för en tvåa. Det kanske går på ett par år eller så hinner Emil börja skolan innan det blir syskon.

Sen finns det ytterligare en aspekt som jag funderar på – biologiska eller ej? Jag har sedan jag var liten sagt att jag tycker det är orättvist att det finns så många barn i världen som inte har någon familj som älskar den och ger dem ett tryggt liv. Därför vill jag gärna undersöka möjligheter för att adoptera, kanske inte nästa barn men om vi längre in i framtiden börjar fundera på en trea eller en fyra så kommer jag nog rösta för att vi ska överväga det alternativet.

Hur tänker ni andra därute i bloggosfären? Hur många barn vill ni ha och kan ni tänka er att adoptera?

Mina två helsystrar och jag för länge, länge sedan:

vitsippor