Kategoriarkiv: Språk

Läsdagbok 2014

Varje år skriver jag upp alla böcker jag läser. Läsdagböckerna från 2012 och 2013 finns under taggen Läsdagbok.

För ca ett år sedan skrev jag i ett inlägg:

”2014 kommer jag även läsa alla JK Rowlings böcker jag inte läst än, jag ska läsa om Utvandrarsviten och Stadserien samt Kulla Gulla-böckerna. Jag ska hänga ännu mer på mina bibliotek och jag ska fortsätta att inte köpa nya böcker samt läsa igenom några fler av alla olästa böcker hemma i bokhyllan.”

Hur gick det då? Ptja. Jag läste inte en enda bok av JK Rowling i år!? Jag läste om utvandrarna och delar av Kulla Gulla men sparar nog Stad-serien till nästa år. I år köpte jag dock extremt få böcker, helt enligt plan, kanske totalt fem stycken. I övrigt har jag hängt flitigt på biblioteket för både min och Emils räkning. Jag hade ett mål på att läsa 50 böcker men kom ”bara” upp i 30.

I år har jag inte läst en enda deckare. Däremot har jag läst alla dystopier jag har kommit över. Älskar verkligen dystopier! Jag har läst betydligt fler böcker skrivna av kvinnor än av män. Även i år är Sara Lövestam en av mina absolut bästa författare. Boken som gjorde mig argast var Egenmäktigt förfarande och av The fault in our stars fick mig att gråta mest. Båda skulle jag rekommendera alla att läsa utan att tveka.

Här är hela listan!

Egalias döttrar av Gert Brantenberg
Fjärilseffekten av Karin Alvtegen (ljudbok)
Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman
Larma, släcka, rädda i Rosengädda av Emma Hamberg
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
The Fault in Our Stars av John Green
Vita bergens barn av Per Anders Fogelström
Divergen, Insurgent, Allegiant av Veronica Roth
Utvandrarsviten av Vilhelm Moberg
3 Kulla Gulla (Varför fastnade jag halvvägs!?)
Två noveller av Alice Munro
Betvingade av Simona Ahrnstedt
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
De skandalösa av Simona Ahrnstedt
Udda av Sara Lövestam
Akrobaten av Jenny Forsberg
Delirium, Pandemonium, Requiem av Lauren Oliver
Before I Fall av Lauren Oliver
I Am Legend av Richard Matheson
Tillbaka till henne av Sara Lövestam
Berg har inga rötter av Manne Fagerlind

Utöver detta läste jag ca halva Tivoli, Maken och Gregorius och säkert några till. En dag ska jag läsa klart även dem.

2015 är året när jag läser Lena Anderssons andra bok, och fler av John Green. Jag vill också till slut läsa resten av JK Rowlings böcker. Och såklart fler dystopier (tips tack!) och gärna fler YA-böcker. Och så har jag ju faktiskt inte läst Backmans senaste än. 2015 blir nog ett väldigt bra år.

Om jag var kommunikationschef på Hemköp… *uppdaterad*

Tidigare idag seglade en historia upp på tapeten: en kund på Hemköp Stigbergstorget skrev en status på Facebook om att hen sett en butikschef som ”hällde en spann vatten över kvinnan som satt på gatan utanför och tiggde”. Denna uppdatering gjordes 11.31.

Inte helt oväntat fick nyheten stor spridning på såväl Facebook som Twitter, bloggare skrev om det och mot eftermiddagen plockade såväl Expressen som ETC och Nyheter24 upp nyheten. Flera vittnen uttalade sig och bekräftar bilden av att det var en medveten handling av butikschefen, personen som blivit utsatt berättar att det inte var andra dagen i rad som det hände. För mer information om vad som faktiskt hände, läs mer hos Emerentiall.se.

Det går snabbt sånt här, oerhört snabbt. Det är frågor som engagerar, frågor om människovärde och rättigheter, i medium som bara har en fast forwardknapp som alltid är intryckt. Jag tänkte nu berätta hur jag hade agerat om jag ansvarade för kommunikationen i det här fallet. För tyvärr, bortsett från själva sakfrågan (som är helt gräslig i sig) så har Hemköp under den har cirkusen haft en helt katastrofalt dålig kommunikationshantering.

Ungefär detta har skett (utifrån vad som syns utåt, och det är ju faktiskt det enda som räknas):

  • incidenten rapporteras i sociala medier 11.31.
  • incidenten når Hemköps kommunikationsavdelning under lunchen, 12.26 är det första inlägget från undrande kund på deras Facebooksida postat.
  • 14.14 börjar Hemköp svara på kommentarer på sin Facebooksida.
  • Kommentaren lyder: ”Hej, Detta stämmer inte. Jag har varit i kontakt med butikschefen och han försäkrar att han inte har gjort detta och att han aldrig skulle kunna göra så mot en annan människa. Hälsningar Maria”
  • Vissa följdfrågor bemöts med omskrivna kommentarer med i stort sett samma innehåll. Kontentan är tydlig, butikschefen säger en sak som Hemköp köper rakt av. Han skulle väl aldrig…
  • Klockan är nu efter 16. Inget mer har hänt.

Vad jag skulle göra och varför?

Jag nås troligtvis av detta genom att det inom några minuter trillar in flertalet kommentarer på vår Facebooksida. Det första jag göra är att kontrollerar om något faktiskt har hänt över huvudtaget, dvs att det inte är något som är påhittat. Jag försöker också få en bild av hur spridningen ser ut. När jag får incidenten bekräftat, oavsett hur den bekräftelsen ser ut och vad jag själv tror gör jag ett uttalande på vår Facebook.

Uttalandet jag gör är sakligt och tydligt, jag tar inte ställning kring vad som hänt. Det jag gör är att jag bekräftar att vi har tagit del av information om det inträffade. Jag tydliggör  Hemköps allmänna inställning i frågan om medmänsklighet och människovärde, dvs att kränkande behandling aldrig är okej. Och framförallt understyrker jag att vi undersöker det inträffade. Samtidigt ger jag stöd till vår anställde och påtalar att vi samtalar kring det som hänt för att komma till botten med det. Jag avslutar med att djupt beklaga att kvinnan känt sig attackerad.

Sen går jag in och svarar på alla inlägg och omdömen som gjorts på vår Facebooksida och hänvisar till det allmänna svaret för ytterligare frågor.

Efter den här inledande kommunikationen, som går utmärkt att göra utan att ha en jättetydlig bild av det inträffade skapar jag mig en ännu tydligare bild av det som hänt. Jag utreder. Jag pratar med butikschefen, med anställda, med kvinnan som drabbade. När jag vet mer skickar jag ett pressmeddelande och kommunicerar ytterligare i mina sociala kanaler. Oavsett hur situationen utvecklas har jag en grund att stå på i form av tidig kommunikation.

Hemköp gör flera fel i sin kommunikation

För det första är de för långsamma. Som jag beskriver ovan går det utmärkt att uttala sig även när en inte har hela bilden framför sig, så länge en är tydlig med att det är just det en gör. Att se situationen och bekräfta att det kommer utredas vidare är så grundläggande att det är pinsamt att Hemköp inte gjort det. En eftermiddag är ett millenium i sociala medier. Statusen på Facebook har till exempel delats över 1100 gånger när jag skriver detta inlägget.

Det andra stora felet de gör är att de tar ställning för tidigt, de är för lojala helt enkelt. De använder formuleringar som ”Jag har varit i kontakt med butikschefen och han försäkrar att han inte har gjort detta” och ”ord står mot ord … bedyrar han att han inte har gjort det måste jag tro honom”. Här lämnar de noll svängrum för att ny information skulle kunna framkomma. De köper rakt av en historia från en utpekad person i försvarsställning samtidigt som de underkänner alla andra berättelser om det som hände. Det finns många sätt att uttrycka sig så att företaget visar stöd för sin anställda utan att ta ställning och utan att helt ignorera de flertalet vittnesmål som inkommit. Användandet av Jag blir också mycket underligt i det här sammanhanget eftersom det ytterligare förstärker bilden av subjektiva lättvindiga bedömningar mellan enskilda personer, snarare än att det skulle röra sig om faktaunderbyggda objektiva bedömningar. Så som kommentarerna är skrivna handlar det om två personer, snarare än ett gigantiskt företag och företrädare för det. Det blir svagt och inte alls trovärdigt.

Klockan närmar sig nu 17. Det finns fortfarande inget allmänt uttalande på deras Facebook eller någon form av pressmeddelande på deras webbplats. Jag har alltså ytterligare ett tips: nästa gång ni rekryterar kommunikationschef, välj någon som inte är en sengångare.

hemköp_facebook

Såhär ser Hemköps Facebook ut 6 timmar efter det inträffade. Det enda jag ser här är att de totalt struntar i det inträffade eftersom de de facto inte gjort något uttalande. Svaren på inläggen som andra gjort ser jag inte om jag inte letar. Fett misslyckat.

Uppdatering: klockan 17:52 gjorde Hemköp tillslut ett inlägg på sin Facebooksida. Där skrev de ungefär det jag var inne på ovan, dvs att de ser allvarligt på det som påstås ha hänt och att de ska undersöka det vidare. Sjukt att det skulle ta dem en hel eftermiddag att knåpa ihop en sex rader lång statusuppdatering på Facebook med ett så självklart innehåll.

”Hemköp ser oerhört allvarligt på anklagelsen om att en av våra butikschefer under tisdagen medvetet skulle ha hällt vatten på en annan person. Hemköp accepterar inte under några omständigheter ett sådant agerande från någon av våra medarbetare. Vi kommer nu att gå till botten med vad som verkligen har hänt och göra en grundlig utredning.”

Ett helt gratis kommunikationstips för effektiv kommunikation: skriv det viktigaste först!

Ikväll missar vi ett föräldramöte, det är synd och hade kunnat undvikas med tydligare kommunikation. Detta för mig väldigt frustrerad och jag tänker här dela med mig av ett kommunikationstips som jag hoppas kan hjälpa er undvika liknande situationer.

Språkkonsultens bästa kommunikationstips: skriv eller säg det viktigaste först!

Alltid när jag skriver själv eller granskar andras texter börjar jag med att fundera över vad som är viktigast. Sedan ser jag till att den informationen kommer så tidigt det bara går. Absolut först är såklart inte alltid optimalt. Skriver du ett mejl eller inleder ett samtal till exempel kan det vara lämpligt att inleda med en hälsningsfras, men du förstår den generella poängen: viktig information ska komma tidigt.

Varför behöver den viktiga informationen komma först?

Det finns flera skäl till detta. Ett enkelt skäl är att ju tidigare information kommer, desto högre värderar vi den. Det är ju egentligen väldigt orimligt att det som är viktigt i ett brev kommer sist, störst är först osv. Det handlar också om hur vi tar in och tolkar information. Vi kan inte ha hur mycket information i arbetsminnet som helst, genom att placera det mest centrala tidigt så har vi också det med oss när vi ska förstå övrig information.

Ett vanligt exempel på detta kan vara myndighetsbeslut där jag skulle rekommendera en tidig skrivning om vad beslutet faktiskt är, följt av en mer ingående förklaring. På så sätt vet vi vilket sammanhang vi ska sätta förklaringen i, snarare än att genom snirkliga förklaringar försöka förstå vad beslutet är.

Ytterligare ett exempel på hur det kan se ut är just förskoleinformation och är även detta hämtat ur vår verklighet. För några veckor sedan ringde en av pedagogerna till mig och ville boka ett möte om Emil, hon inledde det samtalet med att lugnt och sansat förklara att inget hade hänt och det var ingen fara med Emil. Därefter förklarade hon att hon ville att vi skulle träffas och prata om lite olika saker. Hade hon lagt upp det samtalet på något annat sätt hade jag nog hunnit hetsa upp mig om vad som hänt både en och två gånger innan hon hade hunnit komma till saken. Men hon började med vad som i den situationen var den viktigaste informationen. Med det sagt ska jag nu berätta om situationen som föranlett detta inlägget, där kommunikationen varit mindre lyckad.

Hur kommer det sig att vi missar föräldramötet då?

Jo, såhär är det: vår förskola har flera kommunikationskanaler, huvudkanalen av dem är ett informationsbrev som mejlas ut till föräldrarna varannan vecka. Det är ca 2 A4 långt och har genomgående haft följande upplägg: den första halvsidan innehåller gemensam information om vad de har för stora projekt och vilka större aktiviteter som finns. Därefter följer information grupp för grupp.

Jag, och jag gissar många med mig, läser brevet såhär: jag läser den gemensamma informationen som jag bedömer som viktigast eftersom den berör alla och den står först. Sen läser jag stycket som handlar om mitt barns grupp. Eventuellt skumläser jag vad övriga grupper gör, om jag orkar och hinner. Utifrån hur jag fungerar som mottagare i kombination med det etablerade upplägget som det här brevet har är detta ett helt rimligt sätt att läsa brevet på.

Så vad gick fel?

Jo, igår kom jag till förskolan och läste på anslagstavlan (som är en av deras andra kommunikationskanaler) att det var föräldramöte idag. Jag frågade en av pedagogerna om detta eftersom jag inte kände igen informationen alls och hon sa att det var flera föräldrar som sagt att detta var ny information för dem. Vi diskuterade om det kunde vara så att den informationen fallit ur något informationsbrev eftersom det verkade orimligt att så många missat den. Jag är ju som jag är så jag plockade omedelbart upp telefonen och dubbelkollade. Och snabbt hittade jag problemet. Förra informationsbrevet var nämligen upplagt såhär: först kom den allmänna informationen, sedan kom information för varje åldersgrupp för sig (här slutar de flesta läst) och SEN kom en liten stackars rad med två viktiga datum som gällde alla föräldrar. Förvisso vill jag ge skribenten pluspoäng för att den raden var fetmarkerad, men med den usla placeringen den fått kunde texten blinka ilsket i rött men majoriteten av föräldrarna hade missat den ändå.

Förskolans miss var alltså dubbel: de både avvek från den etablerade formen och de gjorde den största missen av alla: de placerade viktig information för sent.

Jag säger det för säkerhets skull igen (det kan också vara ett tips nämligen, att betona det allra, allra viktigaste flera gånger, när det är sådär livsviktigt liksom), skriv det viktigaste först!

emil förskolaFörskolebarnet som nog har det bra ändå, och tur är väl det!

Läsdagbok 2013 – en avslutning och summering

Här kommer en sammanfattning av läsåret 2013.

2013 läste jag 27 (hela) böcker. Lite färre än 2012 då jag läste 33. Alldeles för många av böckerna är skrivna av män, något jag planerar att åtgärda under 2014. Flera av böckerna har jag läst om, och flera kommer jag läsa igen.

Sara Lövestam är nog minst sagt årets upptäckt. Jag har två böcker kvar att läsa: Udda och Tillbaka till henne, den senare ska vara hennes bästa vilket bådar gott! I övrigt så är jag tacksam att jag läst bok två och tre i Jonas Gardells TATUH. De har inte lämnat mig oberörd. En annan favorit är The Perks Of Being A Wallflower som jag läste på semestern i våras.

2014 kommer jag även läsa alla JK Rowlings böcker jag inte läst än, jag ska läsa om Utvandrarsviten och Stadserien samt Kulla Gulla-böckerna. Jag ska hänga ännu mer på mina bibliotek och jag ska fortsätta att inte köpa nya böcker samt läsa igenom några fler av alla olästa böcker hemma i bokhyllan.

Under sista delen av 2013 satte jag i mig följande böcker:

  • Enders Game (ljudbok) av Orson Scott Card. Det finns flera böcker i samma serie som definitivt står på läslistan.
  • Mockingjay (ljudbok) av Suzanne Collins. Jag lyssnade om pga pepp efter att vi såg Catching Fire tidigare i vinter.
  • Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer. Ett spontant lån pga ”snyggt omslag” för några månader sedan på bibblan. Handlar om Moa som flyttar till Stockholm med skådespelardrömmar, börjar jobba på ett ålderdomshem i Danderyd och, ja, lär sig lite mer om världen och livet än vad hon kanske väntade sig. Det gjorde jag också när jag läste den. Ett stycke som har fastnat hos mig är när de anställda på ålderdomshemmet diskuterar en affär som två boenden har. Och att det ju inte kan fortgå för det har de minsann inte tid för. Det anstår sig inte. Och jag kräks lite i munnen när jag tänker på hur vi behandlar våra äldre.
  • Mandomsprovet av Jonas Cramby – också spontalån. Fick mig väldigt pepp på löpsäsongen 2014, även om jag inte tror att det var meningen.
  • Två noveller ur Dear Life av Alice Munro. Resten ligger lite bortglömd hemma, kanske öppnar jag den när jag kommer hem. Eller så lämnar jag tillbaka den.
  • I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam. Den andra boken av Lövestam i år, oerhört bra och obehaglig och gripande.

Här finns hela läslistan för 2013.

 

Om fin- och fulkultur och att prestigeläsa

Allt för ofta hör jag människor recensera, tipsa eller på annat sätt lyfta böcker utifrån vad en borde eller inte borde läsa. Många är dem som tvingar sig igenom böcker de tycker är tråkiga för att de borde, istället för att läsa det de faktiskt njuter av att läsa. Lättsam litteratur döms ofta ut ”till förmån för” allvarlig och ”djup” litteratur. Inte sällan är det så att böcker som riktar sig till kvinnor är de som beläggs med en fulstämpel. För vi vet ju att det är lite sämre att vara kvinna och då blir dravlet vi vill läsa också automatiskt sämre.

Jag blir så evinnerligt trött på den här uppdelningen och de signaler som förmedlas. I ena andetaget pratar vi om hur lite barn läser och hur hemskt det är, bara för att i andra andetaget prata ner den kultur som faktiskt konsumeras. Usch, jag blir så arg! Samtidigt märker jag hur jag själv upprätthåller detta. I inlägget jag skrev igår berättade jag om boken Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones som jag läser nu, den har vunnit priser och varit ganska omtalad, och jag vill gärna läsa den. Samtidigt är den så tung och jag kommer inte in i den hur mycket jag än försöker. Så varför läser jag? Jo, för att det finns någon som sitter på axeln och viskar att jag borde. Att det är fint att ha den på min läslista.

Fy skäms på mig! Den boken får en chans till, men sen får det vara. Jag älskar att läsa men det ska ge mig något, jag vägrar lägga tid på böcker bara för att jag borde när det finns så många andra upplevelser som väntar istället! Prestigeläsandet vik hädan!

Så, för att motsäga mig själv lite nu: boken ovan började jag på igår. Enbart hemlånad på grund av att Munro får årets nobelpris. Vad jag vill säga med detta avslöjandet? Jo, att det är minst lika okej att läsa nobelpristagare som dussindeckarförfattare. Poängen är att vi måste fundera på varför. Vad läser du och vad vill du få ut av det? Jag har bara läst några sidor in i den här, men jag älskar den redan. Jag började läsa den för att det är en nobelprisbok, men jag fortsätter läsa den för att den är fantastisk. Så.

Läsdagbok 2013 – hösten

Jag försöker ju skriva ner alla böcker jag läser. Jag gillar att komma ihåg det och ibland behöver jag det för att kunna ge mig en klapp på axeln när jag känner att jag inte läser så mycket. Visst läser jag inte så mycket som jag kunde önska, men lite blir det i alla fall.

Sist jag uppdaterade den här listan var i september. Lite har hänt sedan dess.

Vinteräpplen av Josefin Sundström. Gripande, frustrerande, tankeväckande. Lästes till bokcirkel och jag hade nog missat den annars, men jag är väldigt glad att jag ”tvingades” läsa den.

Harry Potter and the Philosophers Stone av JK Rowling. Repris. Bästa sorten!

I tunga vintrars mage av Andrea Lundgren. Också läsning till bokcirkel. Väldigt bra om än full av frustrerande tvära kast.

Hjärta av jazz av Sara Lövestam. Bästa boken på länge, så mycket känslor, så mycket igenkänning, så mycket frustration, glädje, känsla. Detta är första boken av Sara Lövestam jag läst, men definitivt inte den sista.

Jag håller dessutom på och läser Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Den är bra och gripande men det går sakta att läsa den. Den är dessutom sjukt tjock! Hemma finns även: en bok av Alice Munro, ännu en av Sara Lövestam, Simona Ahrnstedts två senare, Mandomsprovet av Jonas Cramby, Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, Rosengädda nästa av Emma Hamberg och fortfarande the Casual Vacancy. Det ska bli jättespännande att se när jag ska lyckas läsa alla dessa…

Alla böcker jag läst i år hittar ni under taggen Läsdagbok 2013.

IMG_20131024_184338IMG_20131024_113332

Godmorgon!

Den här helgen har jag fått sovmorgon BÅDA morgnarna. Herregud vilken lyx, särskilt idag med tanke på att jag var ute på galenskaper igår. Eller ja, bokcirkel, men det är ju typ samma sak för en småbarnsmamma.

Vi åt stört god mat (jag gjorde efterrätten äntligen!) och pratade mycket skit, och lite, lite om boken som vi läste. Det var sanslöst trevligt! Jag bjöd för övrigt på randig chokladmousse med hallon och hallonsås. I eftermiddag kommer jag lägga upp receptet! (Spoiler: det blev jättebra!)

Boken vi läste varI tunga vintrars mage” av Andrea Lundgren. Den var en sådan bok som stannar kvar efter att en läst ut den, som frustrerar och engagerar. Precis som jag vill ha det. Det var även en bok som en var tvungen att vara väldigt närvarande när en läste eftersom det var många små men tvära kast. Det flyttades friskt mellan verkligheten och huvudpersonens fantasier och föreställningar vilket gjorde att jag många gånger frågade mig vad som faktiskt var sant och inte. Både frustrerande och spännande. Någon mer som läst?

Nu ska jag ut med hunden, och sedan vidare på pysselbrunch med klasskompisar och därefter mot födelsedagskalas för en av Emils kompisar. Framåt utan tvekan.

IMG_20131024_113332

Sagan om Anastasia Swan och Edward Grey. Eller vänta nu?

Jag pratar ofta om 50 shades-böckerna, av någon anledning dyker de ständigt upp i diverse lunchrumsdiskussioner och jag pratar gärna om dem, jag har ju faktiskt läst alla tre. Min standardfras* i de här sammanhangen är ”men vet du att 50 shades från början är skriven som fan fiction till Twilight?”

För den som inte vet är fan fiction berättelser som skrivs där delar såsom karaktärer, världen och relationer lånas från ett annat sammanhang, till exempel böcker eller tv-serier. När det kommer till 50 shades (eller Master of the universe som den hette som fan fiction) så är karaktärerna lånade men flyttade till ett annat universum, de är tex inte vampyrer och de lär känna varandra på nytt utifrån andra förutsättningar. Med det sagt så är likheterna oändliga, jag reflekterade inte över det när jag läste först men när någon berättade det för mig så såg jag det genast överallt. Alfva tar upp det här i ett inlägg ikväll, där hon beskriver några av de likheter som finns, och hon ställer också frågan: Är det okej att återanvända andras genomarbetade idéer för egen vinning?

Jag har noll negativa åsikter om fan fiction som fan fiction, däremot är jag tveksam till just detta när fan fiction helt plötsligt transformeras till något eget som marknadsförs som en unik idé som genererar pengar åt någon som inte äger tanken från början. Men jag vet inte, upplys mig gärna – vad tycker ni?

Roligast i allt detta tycker jag ändå är det faktum att Stephenie Meyer som skrivit Twilight är mormon och har väldigt strikta ideal om bland annat sex före äktenskapet och att 50 shades i stort sett är porr skriven utifrån Meyers karaktärer. Snacka om att ändra förutsättningarna för historien. Meyer har enligt egen utsago inte läst en sida i 50 shades. Men det kanske bara är jag som fnissar lite åt det?

*Sen kan vi diskutera betydligt intressantare och relevantare saker när det kommer till 50 shades. Till exempel de tråkiga stereotyperna som ännu en jävla en gång reproduceras där kvinnan centrerar hela sin existens kring en man som behandlar henne som ägodel, hur kvinnors sexualitet aldrig är bara just det utan att den ska förhållas till en man eller skuldbeläggas på något sätt, eller hur BDSM målas upp på ett sätt som ifrågasätts av alla som de facto sysslar med BDSM kritiserar. Detta och mycket formuleras väldigt bra i en kommentar inne hos Alfva. Jag rekommenderar även en recension av en erotiknovellsamling som jag läste nyligen.

Kvinnor får helt enkelt inte knulla utan att det ska vara problematiskt. Inte ens i porr. Inte ens i porr skriven av en kvinna.

Går det inte ens att försöka skriva en novell med en välanpassad, framgångsrik protagonist av kvinnligt kön som knullar som en orkan helt utan skuld, skam, ält, misär och allsköns shaming?

Läsdagbok – sommar 2013

‘Tis av Frank McCourt – detta är uppföljaren till Angelas Ashes, en bok jag läste på högskolan när jag pluggade engelska för flera, flera år sedan. McCourt har ett helt magiskt språk och hans berättelser från fattiga Irland och djungeln New York är magiska och berör väldigt mycket. Uppföljaren ‘Tis har stått i min bokhylla sedan en loppis för några år sedan, och i sommar blev jag äntligen klar till att läsa den. Ett bra beslut! Den var lite seg i slutet när historien lite tog slut men målet inte riktigt var nått än, men i övrigt är det en fantastisk skildring av flera livsöden som verkligen berör.

Inferno av Dan Brown – på tåget på väg ner till Skåne i sommar så insåg jag att jag saknade ljudböcker. Lite hastigt och lustigt laddade jag ner en provlicens på Storytell till telefonen och lyssnade på Inferno. Och ja, den är ju som de andra böckerna fast greppet på hela historien är lite annorlunda vilket jag gillade. Brown skriver ju böcker som är svåra att lägga ner, så var även denna.

Torka aldrig tårar utan handskar, del 3 – Döden av Jonas Gardell. Ja, alltså, vad ska jag säga? TATUH är ett epos, en serie böcker som har förändrat mig och samhället. De är fantastiskt skrivna och jag har lärt mig oerhört mycket och fått träffa karaktärer som jag sörjer, trots att det var flera år sedan de och alla deras bröder gick vidare.

Life Swap av Jane Green – första chick lit-boken jag läst på väldigt länge. Jag blev överraskad, den var riktigt bra, välskriven och rolig. Och ett bra men  lite frustrerande slut. Jag kommer absolut läsa fler böcker av Green om jag hittar de på bibblan eller om någon vänlig själ lånar ut/ger dem till mig. (Jag har slutit ett förbund med djävulen som går ut på att jag inte ska köpa några böcker på ett helt år. Mer om det senare.)

I väskan ligger nu Vinteräpplen av Josefin Sundström som ska läsas till min bokcirkel (är överlycklig över att ha en sådan!), och på läslistan framöver står bland annat: The casual vacancy, en bok från jobbbibblan och alla miljarder olästa böcker i bokhyllan.

Allt jag läst tidigare i år hittar ni under taggen Läsdagbok 2013.

böcker_sommar_2013

Semesterläsningen

När vi åkte hem från flygplatsen med svärfar som så snällt kom och hämtade oss så sa David ”Vi har egentligen inte gjort så mycket” varpå jag protesterade högljutt och påpekade att jag minsann läst fem böcker och var jättenöjd.

Fem böcker på åtta dagar. Jag är minst sagt nöjd. Hade med mig sex böcker vilket jag trodde var att ta i med råge, men tydligen inte. Jag är också väldigt nöjd med vilka böcker jag läste, alla var bra och de flesta riktigt bra. Det var verkligen fem olika och väldigt intensiva läsupplevelser.

Vad läste jag då?

Bare Bones av Kathy Reichs – ett spontanlån av hundvakterna kvällen innan vi åkte. En deckare ur serien som TV-serien Bones är baserad på. En helt okej vanlig deckare, mord och relationer. Jag kan tänka mig läsa fler ur serien men jag kommer inte rusa ut och leta efter dem. Jag blev dock förvånad över hur extremt lite som stämde mellan boken och TV-serien, det var i princip bara hennes namn (Temperance Brennan) och yrke, i övrigt saknades allt – läget, andra personer, relationer, hennes personlighet. Men, det var läsbart ändå, när chocken hade lagt sig.

The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky. B oken handlar om Charlie och hans första år på high school. Charlies vän har precis tagit livet av sig och Charlie är väldigt speciell och introvert. En av de bästa böckerna jag läst på länge, den lämnade en känsla i magen av igenkänning och maktlöshet. Samtidigt som den blev ljusare allt eftersom. Tack syster som lånade ut!

Berg har inga rötter av Manne Fagerlind. Jag har haft span på den här boken sedan Manne Fagerlind var en av förra årets debutantbloggare, jag gillade titeln men hade ingen koll på vad den handlade om när jag köpte den second hand en dag, helt oplanerat. Nu vet jag att det är en fantastisk livsberättelse om en man som får alzheimers och därför skriver ner historien om sitt liv. Om allt som gick fel. Sen får vi följa hans sjukdomsförlopp ur hans perspektiv där hans historia sakta förändras och skevas, detalj för detalj till oigenkännlighet. En stark berättelse som lämnar spår men som också ger förståelse.

Drömhjärta av Cecilia Samartin, lånad från kanslibiblioteket på jobbet. Detta var en bok som verkligen gav mig perspektiv på allt jag någonsin tänkt och tyckt om Kuba. Den handlar om en privilegierad, väldigt religiös familj på Kuba under revolutionen och när revolutionen är ett faktum väljer delar av familjen att fly till USA medan resten stannar kvar. Boken fokuserar på två kusiner (Nora och Alicia), en i vardera land, och när Nora som är den som flyttat till USA växt upp åker hon tillbaka till Kuba för att hälsa på Alicia som verkar drabbats hårt av det nya systemet. Boken var både sorglig och vacker, framförallt otroligt gripande.

Jenny av Jonas Gardell. Sista boken i Turkiet. Och vad kan gå fel när Jonas Gardell skriver? Inget.

Den sjätte boken då? Jo, som ni kanske ser på bilden så hade jag också med mig Det röda fältet av Mo Yan. Den började jag läsa på vägen hem men typiskt nog så G L Ö M D E jag den på flygplanet. Så den blir det inget läsa av för tillfället i alla fall.

Fotor0615133053Allt jag läst tidigare i år hittar ni under taggen Läsdagbok 2013.