Kategoriarkiv: Odjuren

Nostalgi

Sena kvällar när jag har tråkigt men inte orkar gå och lägga mig brukar jag sitta framför datorn och läsa bakåt i bloggen. Inlägg som är några år gamla skiftar ganska mycket i kvalitet (lär säga samma om det jag skriver nu när jag läser igenom högfärdigt om några år) men det är otroligt värdefullt att ha ett arkiv sparat. Minnen som dyker upp när jag läser bakåt är guld värda. Resan i livet är något av det vackraste jag vet.

En fin sak jag hittade idag var en serie inlägg jag skrev till David för drygt två år sedan, på dagen tre år sedan vi träffades för första gången. Bloggpussen som jag så fint kallade var ett substitut för att jag även då var i Skåne i flera veckor och därför inte kunde pussa på honom på riktigt när vi hade årsdag och allt. Jag skrev bland annat om hur vi träffades, och vad det första David någonsin sa till mig var – jag minns fortfarande det exakt, ord för ord. Vissa saker glömmer man aldrig.

Jag brukar också läsa om dagarna kring när Emil kom till världen. Det är en rolig historia som går ungefär såhär: tidigt i graviditeten sa jag strängt till Trollet i magen att från och med vecka 37+0 är det fritt fram att komma ut. Klockan två på natten i v 37+0 vaknade jag och vattnet gick över hela sovrumsgolvet. Ungefär som i Hollywood. Sen tog det förvisso två dagar till innan han kom, men snacka om lydig unge! (Sen dess har det bara gått utför…)

En lite sorglig sak som slår mig i stort sett varje gång när jag nostalgitrippar i bloggen är saknaden efter vår katt Telma. Det är över ett år sedan hon försvann nu och det är så tomt efter henne. Det är till och med så tomt att jag saknar alla jäkla djur hon drog in, levande och döda. En gång vaknade jag och hittade en död ekorre på vardagsrumsgolvet. En annan gång plockade hon in en levande mus som hon jagade flera varv runt lägenheten innan vi fick tag på den och kunde utvisa den… Eller, okej, bonusdjuren saknar jag inte alls. Men Telma, henne drömmer jag ofta om. Tänk om hon bara en dag kom tillbaka.

En av de första bilderna på Emil i bloggen, några dagar gammal. Världssötast!

Emils bästa vänner

Jag fick den här bilden på mejlen för ett tag sedan, det är Emil och min systers hundvalp Alice som pussas. Emil älskar verkligen djur och jag är så glad att vi har djur i familjen så att han får uppleva kärleken och glädjen de ger. Jag tror att han och vår Bamse med tiden kan bli riktigt fina vänner och det glädjer mig så!

Ps. Om ni undrar var Emil fått sin fina hårfärg ifrån så kan ni spana lite på min syster som också syns i bild…

Äventyrskatten Telma

Det här med att ha utekatt har många fördelar. Till exempel kanaliserar hon mycket av sin energi ute vilket gör att hon faktiskt kan vara sällskaplig och inte galen när hon väl är inne. En annan rolig sak är att det händer att vi får sällskap av båda djuren när vi går promenad ibland, Telma kan hoppa fram ur en buske och så följer hon efter oss vart vi går. En gång höll hon på att gå in på biblioteket på torget, det var inte så lyckat.

Att ha hund är ibland lite som att ha hembiträde

Idag fick Emil följande till frukost: stekt ägg, rån med viltost (fast egentligen mest viltost, det är godast nämligen så det slickas av) och gröt. Det blir, hur ska man säga, lite stökigt i köket efter en sådan session. Men tänk, här sitter jag och tittar ner på ett rent (nåja, inte kladdigt i alla fall) golv.

Hur kommer det sig?

Jo, i samband med att vi gav upp frukosten och gick och tog ett morgonbad så släppte jag ut odjuret Bamse från sovrummet och eftersom han inte hade fått någon frukost så gick han gladeligen lös på köksgolvet.  Således: rent. Nu återstår bara att göra rent det som Bamse inte når, tex bordet, stolen och mig.

IMAG2443

Ser ni, rent golv under en så skitig stol! Allt är Bamses förtjänst <3

Kattmys

Igår på kvällen när Emil låg och sov i soffan kom Telma och la sig bredvid och gosade med honom. Så söta är de och Telma puffade så sött på Emil, jag tror att de kommer bli fina vänner. I alla fall tills Emil börjar dra Telma i pälsen och svansen ; )

IMAG1676

IMAG1674

Hur funkar det nu med Emil och djuren?

Jag får jätteofta frågan om hur det går med Emil och djuren (vi har ju Telma knaskatt och Bamsehunden). Detta var något som jag var skitorolig för och genom hela graviditeten har jag funderat på vad vi skulle göra i fall det inte funkade. Tänk om djuren blev avundsjuka och aggressiva mot Emil. Eller om vi inte skulle orka eller hinna med att ge Bamse och Telma vad de behöver.

Jag är så lycklig att jag kan säga att det går så jäkla bra. Telma trivs som utekatt och är lugn och sansad hemma eftersom hon får utlopp för sin tigersida när hon är ute. Vi gosar om kvällarna och hon och Bamse trivs fortfarande tillsammans. Hon bryr sig inte så mycket om Emil men är nyfiken ibland och då på ett väldigt försiktigt sätt. Bamse är också nyfiken ibland men mest när Emil låter, annars håller han sig på ett lagom avstånd. Bamse får också, till min förvåning, mer och längre promenader än tidigare. Vi är ju hemma mer och jag orkar mer, dessutom mår ju Emil bra av att komma ut så det blir en hel del långpromenader med Bamse och vagnen.

Helt jävla fantastiskt alltså. Och jag är så glad, jag vill ha kvar djuren för vår skull men också för Emils skull – jag tror verkligen att det är nyttigt för barn att växa upp med djur.

Skulle det sedan bli så att det inte känns bra när Emil blir mer rörlig eller när vintern kommer och Telma inte kan vara ute så mycket eller vi känner att vi inte hinner med Bamse när vi börjar jobba och plugga mer. Ja, då tar vi det då.

2011-10-07_08-55-09_546

Lite mys för ovanlighetens skull. Vi skulle såklart aldrig lämna dem ensamma, för man vet aldrig. Och det räcker med att det går snett en gång för att det ska gå snett.

Nu är hon hemma igen, Telma äventyraren.

När jag kom hem idag såg jag att någon hade ätit mat ur skålen med kattmat på balkongen, jag tänkte direkt att det var Telma som hade varit hemma, men jag blev konfunderad över varför det var så lite mat som var uppäten och tänkte att det likväl kunde vara någon av grannkatterna som varit hungrig (man tycker ju att har man varit ute på walkabout i nästan en vecka så skulle man vara mer hungrig). Men, oavsett så syntes ingen katt till, så jag gick in igen.

Sen, någon timme senare ser jag ÄNTLIGEN Telmakatten i ögonvrån ute på balkongen och jag slänger mig på dörren, öppnar och plockar in henne. Älskade kattskrälle till att skrämma upp oss. Hon åt lite till, har sovit en stund och sen gått och tittat stint på balkongdörren för att bli utsläppt igen. Men nej, nu får hon vara inne några dagar så vi får gosa ikapp och hon får känna efter lite att hon faktiskt bor här.

IMAG1293

En jobbig tanke som vi har diskuterat här hemma är om någon har plockat in henne till sig trots att hon har halsband och är märkt. För hon är inte alls tilltufsad i pälsen, hon är inte överdrivet kelig som hon har varit tidigare när hon har varit borta över en natt eller när vi har varit borta några dagar. Och hon verkar ju inte på något sätt vara utsvulten. Vi har alltid sagt att händer det något med henne för att hon går ute så är det tråkigt men då har hon i alla fall haft ett bra liv, så det skulle jag kunna ta även om det såklart skulle vara skitjobbigt. Men, om någon TAR henne från oss, då blir jag förbannad, och när jag tänker att det skulle kunna vara så börjar jag tvivla på att släppa ut henne igen. Jäkla skit.