Kategoriarkiv: Min gastric bypass

Bloggutmaning dag fyra – det här åt jag idag

Alltså, ursäkta om det här blev en matblogg idag. Nog för att jag gillar att blogga om mat och så, men det är inte meningen att det bara ska vara det. Nu kommer dock ett till matinlägg, eftersom det är dagens tema i bloggutmaningen.

Frukost på jobbet: ett thin crisp (lite större än finn crisp) med pepparrotsost, en clementin
Lunch: en linswrap, rester från igår, med squash och paprika
Fika: liten bit morotskaka
Mellis innan träning: ett thin crisp med smör och ost
Middag: ugnsbakad hokkaidopumpa med oliver och fetaost, rotfrukter i ugn och coleslaw (aka den stora rensningsmiddagen)
Kvällsmat: kanske en frukt?

Jag har lite svårt att se min mat ur någon annans ögon, men jag tänker att det ser mycket ut eftersom jag äter så ofta? För referens så är mina huvudmål hälften så stora som en normal portion, mer än det klarar lillmagen inte av. Frukosten är knappt det. Och för att jag ska orka behöver jag därför äta ungefär sex gånger om dagen. (Även om det inte är något krav på morotskaka varje dag…)

Jag tror ändå dietisten på St Göran skulle vara helt okej med den här matdagen. Eller ja, bortsett från en eller sju saker kanske. Men på det stora hela så…

Till maten ovan kommer ohemula mängder kaffe och mjölk. Men det är en annan lista…

IMG_20120629_203839

Linswraps var för övrigt en av de första sakerna vi gjorde i kokboksrouletten. Riktigt gott och verkligen ett underbart alternativ till tacos som fredagsmys!

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min stad
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Något jag skäms över
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min mat
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Det här året

Jag älskar att må bättre!

När jag gjorde lumpen fick jag ganska tidigt en höftledsinflammation, bland annat pga urusel fysisk form, grav övervikt och att hela grejen var en total chock för kroppen. Inflammationen var pest men gick över ganska snabbt. Nästan. Jag fick nämligen med mig ett återkommande problem med stelhet i höften – när jag suttit stilla länge eller bara suttit i fel position har jag ibland inte kunnat räta ut höften eller stödja på benet på en stund efter att jag rest mig. Det har gjort ont och varit jobbigt, även om det gått över fort så är det inte roligt att helt plötsligt inte kunna stå upp ordentligt utan vara tvungen att hoppa runt på ett och ett halvt ben i ett par minuter innan kroppen funkar igen.

Så slog det mig häromdagen att jag inte ens minns när jag fick ont i höften senast. Det var nog i våras någon gång och jag minns att jag då reflekterade över att det inte hände lika ofta längre. Så helt plötsligt har jag gått från att ha haft problem flera gånger i veckan till att inte ha några problem alls.

Jag älskar detta. Jag älskar att må bättre. Att vara starkare. Att orka.

Jag är inte det minsta förvånad. Det är klart att nästan 50 kilo minus har sina effekter. Vikten är dock långt ifrån det enda som påverkar hälsan men för mig har det varit avgörande för att orka med att satsa på mig själv. Att jag orkar träna, att varje dag inte är en kamp längre, att livet och jag är i fas. Det är mycket jag är tacksam för. Gastric bypass-operationen har verkligen förändrat mitt liv. På mindre än ett år. Det är så häftigt.

wpid-IMG_20130901_103449.jpgIMG_20130814_204409wpid-IMG_20130902_192112.jpgwpid-IMG_20130527_200021.jpgEn helt ny människa.

Om min gastric bypass: informationsmöte på St Göran för ett år sedan

För ett år sedan var jag mitt uppe i min resa mot en gastric bypass. En stor grej i den resan var informationsmötet som sjukhusen håller i dit alla kallas först av allt. Jag opererades på St Göran på lucia förra året och i början av förra hösten var jag där för första gången på just ett informationsmöte. Efter det mötet skrev jag ett inlägg som jag tänkte dela med mig av även här, för den nyfikna. Betänk dock att inlägget har ett år på nacken, saker kan ha förändrats.

Infomötet var i Hörsalen på S:t Görans sjukhus. Jag kan berätta att stolarna där var mer som fåtöljer än vanliga stolar, något den här tjockisen tackar ödmjukast för. Att sitta i två och en halv timme på stolar där träet skär in i fettet så att hela rumpan domnar bort, ja det är inte det minsta behagligt.

Först var det en ”vanlig” läkare som informerade om olika anledningar till fetma och hur de jobbar ickekirurgiskt med att behandla fetma. De flesta av oss som var där var ju fokuserade på operation men den typen av kunskap är alltid bra, dels för att känna situationen, dels för att delar av den behandlningen kan vara en bra grund för livet efter operation.

Sen var det infomötets huvuddel: om operationen. En av kirurgerna berättade om hur de gjorde ingreppet, hur tiden före och efter såg ut och så presenterade hen statistik om viktnedgång, komplikationer etc. Det kändes väldigt bra att hen sa att ingen dött hos dem sedan de började göra just gastric bypass. Jag blev också imponerad av att de gjort över 1300 operationer de senaste sex åren. De har verkligen erfarenhet och de har verkligen haft möjlighet att utveckla sina arbetssätt och rekommendationer till det absolut bästa.

På S:t Göran (och i hela Stockholm) opererar de folk med BMI 35 och upp, de opererar framförallt personer mellan 18-60, personer över 60 opereras också men då måste särskilda skäl föreligga. Av de som opereras är 75 % kvinnor. Gränsen mellan flyt i två veckor och flyt i fyra veckor går vid BMI 45. De som opereras har i snitt en utgångsvikt på 124 kg och ett BMI på 44 (dvs större än mig). I snitt tappar man 30 % av sin vikt det första året, efter fem år har de flesta gått upp några kilo igen. De flesta är klara med sin viktminskning efter 1-1½ år.

Efter kirurgens information pratade även en dietist, en sjukgymnast och en som opererades för 18 månader sedan. Även de sa väldigt intressanta och nyttiga saker.

Till exempel berättade de att efter operation är det flytande kost som gäller i en vecka, därefter puré i en vecka och därefter ”vanlig” mat igen. S:t Göran erbjuder även möjlighet att träna på plats för opererade, ett sätt att uppmuntra till fysisk aktivitet för alla som ska hitta sina nya rutiner i livet.

Överlag visste jag det mesta av det som jag fick höra idag, men det var väldigt nyttigt att höra det från de som verkligen kan ämnet och de som kan svara på alla följdfrågor.

Något som kändes bra och som var nytt för mig var att de alltid syr slitsarna, dvs de fickor som blir mellan tarmarna när man flyttar om i magen. Det ska vara ett sätt att motverka tarmvred. Jag har hört om det tidigare men då har det varit väldigt olika bud på om det görs eller ej, vad jag vet är det ganska nytt att göra såhär så det finns inga belagda bevis på att det funkar. Det har dock gjorts en studie nyligen och kirurgen idag var vädligt övertygad om att det var ett bra drag att sy slitsarna. Jag hoppar det för jag slipper mer än gärna tarmvred!

Jag fick även veta att om operation blir aktuellt för mig så blir det flyt i två veckor och utifrån vad jag väger idag kommer jag förväntas gå ner knappt 7 kg, dvs 6 % av min kroppsvikt. De sjukskriver sen i fyra veckor efter operationen eftersom de anser att den tiden behövs för att vi ska lära känna våra nya liv och nya rutiner.

Jag gick därifrån säkrare än innan på att det här är rätt val för mig. Jag vet hur man går ner i vikt, för fem år sedan vägde jag 75 kg, vilket bara var några kilo från normalvikt. Men hur mycket jag än kämpade (och som jag kämpade!) så gick jag upp igen, allt och mer därtill. Jag behöver den här hjälpen för att få en möjlighet till en bra och värdigt liv. Jag vill orka gå i trappor, jag vill kunna sitta bredvid folk på bussen, jag vill inte ta barnvagnsgrinden i tunnelbanan för att slippa gå i sidled. Det här är valet för mig, det här är min väg till ett bättre liv, till ett liv som håller!

Så, nästa anhalt är kirurgkonsultation, mer om det i ett annat inlägg!

10 000 meter. 10 kilometer. En mil.

Jaha. Ikväll sprang jag en mil. Fattar inte hur det gick till. Jag gick inte ens uppför mördarbacken i Ulriksdal. För ett år sedan kunde jag inte springa en kilometer utan att avlida. Men då vägde jag ju nästan 45 kilo mer också. Det gör en del att tappa en dryg tredjedel av sin kroppsvikt. Tänka sig.

Men det var det målet alltså. En mil. Nu ska jag göra lite åt tiden bara. Eller ganska mycket åt tiden. Idag hade jag en snittfart på 7.02min/km. Ska jag klara milen på en timme så behöver jag skala ner den avsevärt. Men det ska väl inte vara några problem? Någon som har bra tips på hur en ska träna för att specifikt lyckas springa snabbare?

IMG_20130814_204409

Min gastric bypass – operationsberättelse

Hej på er. Det märks på statistiken och på sökorden att inlägg om gastric bypass-operationer är ett hett ämne och jag tänkte att det faktiskt finns mer saker jag kan dela med mig av när det kommer till det. Så, några veckor efter min operation skrev jag en operationsberättelse, den kan ni nu läsa även här. Håll till godo.

När jag var på inskrivningsbesök några dagar innan operationen fick jag reda på att jag var nummer två av två som skulle opereras den dagen. Jag skulle infinna mig på avdelningen klockan nio och min operation beräknades dra igång runt elva.

Klockan nio spatserade jag således in på avdelning 48 på St Göran, sjukligt nervös och hungrig/törstig eftersom jag var fastande sedan midnatt. Jag anmälde mig i receptionen och blev invisad i ett omklädningsrum för att byta om.

När jag dragit på mig de otroligt upphetsande operationskläderna rapporterade jag min vikt och sen fick jag träffa kirurgen som skulle operera mig. Hen ställde några frågor och undersökte min mage. Sen ritade hen fem kryss på magen. Och jag fattade att snart var det dags på riktigt.

Efter att kirurgen ritat mig på magen gick hen iväg och opererade personen som var före mig (lite snabbt och snärtigt sådär, en gbp tar runt en timme om allt går som det ska). Jag fick sitta och vänta i väntrummet ett tag, jag försökte distrahera mig själv med min ipad men det gick totalt åt pipan. Jag var sjukt nervös.

Under tiden som följde sattes det infart i handen på mig, det togs blod och jag fick svälja flera tabletter. Att svälja tabletter med endast yttepyttelite vatten var plågsamt. Jag avskyr att svälja tabletter och jag satt och hulkade när jag skulle få i mig dem.

När klockan närmade sig elva kom de och hämtade mig. Jag fick gå in i en sjukt läskig operationssal, massa människor och massa ljus. Jag fick klättra upp på bordet själv och sätta fötterna i några blå värmegrejer. Bordet lutades så att jag halvstod för att kirurgen skulle få bättre vinkel. Sköterskorna satte elektroder på mig, och någon stor grej på benet för att jag skulle vara jordad. Droppet kopplades in och salen började gunga. Sen sov jag.

Jag minns att jag drömde när jag var sövd men jag minns inte om vad. Jag minns att jag var jätteförvirrad när jag vaknade eftersom det jag drömde om inte hade något alls med operationen att göra. Jag visste inte var jag var, jag hade ont i magen och var snurrig. Jag gick nog av operationsbordet själv, man ska göra det och de är väldigt noga med det, men jag minns det inte.

Efter operationen låg jag på uppvaket i några timmar. På uppvaket pendlade jag mellan att vara groggy och att sova. Det kändes i magen, jag var öm och hade lite ont, men inte så att det var så jobbigt att jag behövde (eller fick) smärtstillande. Jag var uppe och kissade minns jag, för det var sköterskorna nöjda med. Vid tretiden var jag uppe på avdelningen, fortfarande ganska trött men framförallt EXTREMT TÖRSTIG.

Under eftermiddagen togs det prover, jag fick besök av vän och min man, och så sov jag. Och törstade ihjäl. Vid 19 togs nya prover och jag blev lovad att när provsvaren på de proverna kom så skulle jag få dricka. Och jag väntade, och väntade, och väntade. Klockan 23 när jag var så jävla trött och törstig att jag höll på att avlida – då fick jag äntligen dricka vatten. Med tesked.

Så där satt jag i min säng i natten, sakta sörplandes ett halvt glas vatten från en tesked. Sen somnade jag ifrån en av de största dagarna i mitt liv.

OJ vad trött jag var efter operationen!

6 månader sedan min gastric bypass-operation

Idag är det sex månader sedan den 13 december, lucia, 2012. Det är också sex månader sedan jag sövdes ner och fick min magsäck förminskad. Sex månader sedan min gastric bypass-operation.

I bloggen skrev jag några tankar inför operationen. Sedan dess har jag skrivit sporadiskt i kategorin ”Min gastric bypass”.

Hur är livet då, sex månader efter operation?

I det stora hela fantastiskt. Jag blir bättre och bättre på att hålla mina rutiner och äta mina 6 gånger om dagen. Jag måste ta medicin resten av livet, vilket suger, men sedan jag fick bytt mina kalciumtabletter till tuggtabletter (Calcichew FTW!) så är det inte alls ångestladdat längre (de förra var alldeles för stora vilket gjorde att jag tog dem alldeles för sällan pga mådde bara illa av dem).

Jag äter oftast lagom mycket, men jag måste bli bättre på att äta sakta. Det är något jag alltid kommer behöva tänka på, jag är helt enkelt en snabbätare. Det betalar sig ibland, äter jag för snabbt och lite för mycket så dumpar jag. Dumping är verkligen operationens baksida, det är inte ett problem jag har hela tiden men det är ändå kännbart. Ett par gånger i veckan blir jag dålig, vissa dagar är bara värdelösa dagar eftersom magen reagerar oavsett vad jag äter. Då dumpar jag morgon, middag, kväll. En dumping innebär för mig att jag blir trött, kan må illa/bli dålig i magen, och blir kallsvettig. Det går oftast över på en halvtimme men det är ingen rolig halvtimme.

Orken och flåset blir sakta bättre. Jag springer då och då, men jag hoppas jag ska hitta mer tid till det. Den stora skillnaden är att jag nu orkar ta ut mig, jag orkar ge det en chans. För ett halvår sedan var jag så mycket i vägen för mig själv att det inte gick, det blev inte bra även om det säkert var bra att träna ändå så funkade det inte för mig när jag inte kände att jag hade kontroll över min kropp.

Vikten då? Jag vet att många undra. Det är inte så viktigt för mig men det är ändå något jag håller koll på. Och ibland vill jag vifta med den flaggan också, även om det är en väldigt liten flagga. Dagen till ära så passerade jag minus-40-kilos-strecket totalt sett. Jag vet inte exakt vad det är på de här sex månaderna, men totalt sedan min toppvikt har jag tappat 40 kilo. Det är snart en hel människa som försvunnit från mig. Sinnessjukt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERADet här är jag nu. Samma fast ändå inte.

 

Jag är inte duktig för att jag äter lite, jag var snygg innan också och smal är det minsta jag är!

Jag har fått mycket reaktioner på mitt inlägg från i onsdags. Bra säger jag. Det här är ett oerhört viktigt ämne.

För att sammanfatta vill jag säga såhär: problemet är inte enstaka enskilda samtal, problemet är mönstren. Problemet är att det är hela tiden, från alla håll, om och om igen kommer samma sak. Det är det här vi behöver göra något åt!

Jag förstår att förändring är spännande, det tycker jag också, och jag förstår att den som ser det vill bekräfta det. Men snälla, välj vad du säger. Det finns så mycket som du kan lägga fokus på, tänk ett varv extra och kom med något nytt istället för att återigen bekräfta någons utseende. Vi behöver trampa sönder smalnormen. Den är farlig. Vi behöver börja bekräfta varandra ur flera olika vinklar, inte bara en. Tillsammans kan vi göra skillnad, både du och jag, genom vad vi lyfter fram och hur vi reagerar när vi möter stereotypa uttalanden.

Läs gärna mer inne hos tex Lady Dahmer och Mattlo.

20130419_123915

Jag är så mycket mer än bara smalare!

Vad är min identitet? Vad händer med min identitet när mitt yttre förändras drastiskt? Vad ser andra? Vad känner jag? Hur reagerar jag? Vem är jag?

Jag går ju ner i vikt nu efter operationen, det är lite det som är poängen, och det går ju inte obemärkt förbi. Själva förändringen är omvälvande i sig, och lägg sen på omvärldens reaktioner så får ni en frustrerande och påverkande situation utan dess like.

Den senaste veckan har jag mötts av ”vad smal du är” fler gånger än jag kan räkna. Och ja, det är jag ju, tack för påpekandet liksom. Men vad ska jag göra av de här kommentarerna? Och vad säger de egentligen?

Jag jobbar hårt för att mitt utseende inte ska vara den bärande faktorn i min identitet. Jag är mer än det. Jag är smart, omtänksam, glad, intensiv, rolig, kompetent. Men hur ofta bemöts jag med det när jag träffar någon jag inte sett på länge? missförstå mig rätt, jag förstår reaktionerna. Nästan 35 kilo gör skillnad och har vi inte setts på ett år eller så är jag helt med på att det blir en chock. Och har du följt min resa, då förstår jag också reaktionen för även om det inte är det viktigaste så är det ett tydligt kvitto på att något händer, på att jag går framåt. Men är det verkligen så viktigt?

Tänk ett varv till. Minuten du väljer att påpeka mitt utseende, min vikt, mina ”framsteg”, så väljer du också att inte lyfta något av det där andra som är jag. Som definitivt är mer jag än vad vågen råkade visade i morse. Du nedvärderar min känsla, min styrka, min kamp. Den här resan handlar först och främst om att jag vill må bra, jag vill leva längre och orka mer. Ja, den handlar också om utseende, det kan jag inte förneka, jag är en produkt av så mycket, men det är sekundärt. Snälla hjälp mig lägga fokus på det som är viktigt. Och hjälp mig sända ut signaler till alla andra om att det finns så mycket som är viktigare än utseende och vikt.

20130409_174527

Ikväll ska jag ut och springa igen. För att jag orkar och är stark.

Tre månader sedan operation

För tre månader sedan var jag på St Göran, helt nyopererad och ynklig. Vilken resa jag är på nu, det är så otroligt omvälvande att få sitt liv tillbaka. Och jag är ju inte färdig än.

På det stora hela mår jag tusen gånger bättre. Jag är piggare och lättare. Jag orkar mer. Men samtidigt mår jag dåligt ibland. Dumping hör tyvärr till vardagen, inte varje dag men väl varje vecka. Vissa dagar är det flera gånger, som att magen har en dålig dag och reagerar oavsett vad jag stoppar i mig. Vissa saker kan jag alltså äta utan problem ena dagen och må väldigt dåligt av en annan gång.

Jag har börjat träna. Jag jympar en gång i veckan och har även börjat ge mig på att jogga. Det är stort att känna kontroll över sin kropp och sin ork.

Men visst, även om det känns som att det alltid varit så här så är jag också som en nyfödd. Min kropp är ny och jag har mycket kvar att lära mig om mig själv.

image

image

image

image

image

image