Kategoriarkiv: Graviditeten

Min förlossning i twitterform

Här kommer det, min förlossning i form av de tweets jag skrev från det att värkarna satte igång tills det att Emil var med oss.

Torsdag kväll/natt:

Det börjar göra lite ont nu… ibland typ… #twittbebis
Nu ska vi prova TENS. #aj? #livrädd
Okej, TENS är min vän <3 #twittbebis
Okej. Nu gör det ont. Värkar. Korta och inte så ofta men nog fan är det värkar. #twittbebis
Alvedon hjälpte noll kan jag berätta. Och det där med sömn ser oljust ut… #twittbebis
Just nu är det alltså jag och min TENS mot världen. #twittbebis
Tweetsen i mitt twitterflöde har precis passerat gränsen mellan att vara kvällens sista till att bli morgonens första.
Snälla Twitter, vakna nu, jag har tråkigt!
Nattlig status: jag fick sova en hel timme innan! Ont som fan gör värkarna men fortf oreg. David snarkare, jag jämrar mig. #twittbebis
Fredag:

Nu är vi på förlossningen. Får se vad natten har åstadkommit… håll tummarna är ni söta! #twittbebis
3 cm. Nu ballong. Aj som fan. #twittbebis
Natten hade gjort tre cm vilket tydligen var väldigt bra. Nu har ballongen gjort sitt och jag har fått citodon = inte jätte ont just nu. #fb
Crazy smile, direkt från förlossningen #twittbebis *
Hejarop är fint. Tack alla fina!
Inne igen efter en kort promenad och frisk luft. Värmekudde på ryggen gör just nu bra saker med mig :)
Nu dagens tredje ctg och nål i handen för värkstimulerandedropp. Dessutom har jag äntligen kommit i en fin landstingsskjorta #twittbebis
4,5 cm. Dropp kopplat och världens sexigaste nättrosor på!
Det är varmt. Det gör ont. ungefär så.
EDA, fina grejer det…
Att be om Eda, trots tidigare skepsis, var det bästa beslutet hittills. Nu kan jag andas igen… tack för alla fina ord <3 #twittbebis
Från fyra cm till fullt öppen på ca tre timmar. Nu ska den bara ner och ut också… #twittbebis
Fredag kväll:

För en dryg timme sedan tittade världens finaste bebis ut. Tio fingrar, tio tår och ett huvud fullt av rött hår. #twittbebis
Lördag:

Tack för alla hejarop och grattis. Gårdagen var det största och läskigaste någonsin. Vi mår bra alla tre men är trötta. #twittbebis
#twittbebis var för övrigt 50 cm lång och vägde 3090 gram. Mindre än vad jag väntade mig.
Förlossningens tre värdeord: Aj, Eda och sugklocka. Allt gick bra hela vägen men det blev lite stressigt mot slutet bara. #twittbebis
Lite av allt det fina som sas till mig:

det är inte så lätt sova när man har värkar… Lycka till idag! / Fifiskirt
heja dig! Snart #twittbebis / Dekaminska
Jag kan inte bestämma mig för om det är galet eller beundransvärt att du twittrar dig genom detta… Lutar åt båda! Lycka till! / Huusmann
Du är så jäkla cool och fantastisk som gör det här, kom ihåg det! (fast det glömmer man kanske knappast). / EllenAmelie


*Den enda bilden jag twittrade, ganska tidigt, jag har ju inte ens den obligatoriska landstingsskjortan på mig än.

Den där förlossningsväskan

Natten till den 6 juli klockan två gick mitt vatten (precis som i Hollywood, det sa plask). Jag kom inte för mig något annat än att säga ”ojdå” eftersom det var så tidigt och jag blev ca jättechockad. Jag gick på toa och sedan väckte jag David med någon form av svammel, därefter började jag packa förlossningsväskan. Av alla saker att göra. Märk väl, jag ringde inte förlossningen direkt utan jag började rota fram saker och lägga på hög i något slags panikartat förvirringstillstånd. (Sen ringde jag såklart förlossningen, när jag inte längre sprang runt lägenheten, hyperventilerandes med bebiskläder i famnen.)

I alla fall, mitt packande blev mins sagt impulsartat och ogenomtänkt så en övergripande lista över vad jag hade i den där väskan är kanske inte så intressant. Men jag tänkte däremot lista lite av det vi faktiskt använde och kände att vi hade nytta av.

Till föräldrarna

  • Godis och dricka till förlossningen, jag åt inte så mycket men det var bra att ha när jag väl var intresserad och David ville ju ha.
  • Mat till partner på förlossningen
  • TENS om ni tänkte använda det
  • Mjukiskläder att slöa runt i på BB, gärna ett par ombyten för det var skönt att duscha och få på sig rea kläder och så händer det att den där lilla människans diverse kroppsvätskor kontaminerar kläderna
  • 1 mjuk amningsBH*
  • Bindor (jag gillade inte riktigt sjukhusets jätteblöjor)
  • Hygienartiklar
  • Dator/iPad/telefon + laddare
  • KAMERA!

Till bebis

  • Strumpor och mössa så bebis inte blir kall om man vill ligga hud mot hud
  • 2 uppsättningar body+byxor (eller bodysuit) i strl 50
  • Filt

IMAG0646

Vårt pyttelilla bebistroll på förlossningen i stor mössa och stora strumpor, solandes vid fönstret.

Jag saknar magen!

När vi var hemma i Skåne i helgen fick jag träffa en fin mage med bebis i (samt den blivande mamman såklart) och det slog mig hur mycket jag saknar vissa delar av graviditeten. Överlag var jag väl inte överförtjust i att vagga runt och imitera en blåval i nio månader trots att jag hade en väldigt komplikationsfri graviditet (jag tänker INTE skriva enkelt, det är fan inget enkelt med att vara gravid oavsett hur mycket ”tur” man har). Vad jag däremot saknar är att känna ett liv inne i mig, att kunna buffa lite på magen, känna hur någon sparkar tillbaka och veta att därinne ligger en människa. Min människa. Jag minns första sparken så tydligt, det kändes som att någon petade mig i magen med ett finger – fast från fel håll! Det var så överväldigande och det saknar jag trots att jag har det där lilla livet på riktigt nu, utanför magen i det riktiga livet.

MagbilderCollage

Älskade mage. Till vänster: vecka 22 och 23. Till höger: vecka 36 och 37. En vecka efter att den sista bilden är tagen så gick vattnet och sen kom Emil. Galet.

Förlossningsberättelse

Jag har varit på väg att publicera min förlossningsberättelse säkert femton gånger men aldrig blivit klar till det. Jag har liksom alltid känt att jag vill läsa igenom en gång till, kolla en grej till etc. Detta är ju inte riktigt historien man bara kastar ur sig, det är ju historien om det största som hänt mig. Någonsin.

Men, här kommer den i alla fall. Den är i huvudsak skriven redan på BB-hotellet då detaljerna var fortfarande färska i minnet.

På kvällen den sjunde juli (en torsdag) klockan 21.00 får jag den första värken, jag har haft lite molvärk tidigare under kvällen men nu känns det ordentligt. Jag sover inte mer än en timme den natten utan ligger i sängen och kämpar med värkarna istället. Jag använder TENS och värmekudde för att lindra smärtan.

CTG på magen, morgonen efter att vattnet har gått.


På fredagsmorgonen ringer vi förlossningen på Danderyd, de har plats och välkomnar oss in. Vi kommer in vid åtta, de sätter ctg vilket krånglar lite eftersom det är en ny apparat (trådlös, världens grej!). Jag blir undersökt runt nio första gången och är då öppen tre cm redan vilket läkaren tycker är jättebra efter 12 timmars ganska lugnt värkarbete hemma. Eftersom vattnet har gått så vill de inte att det ska ta för lång tid, de sätter därför in en ballong för att reta igång mitt egna värkarbete mer. Ballongen är jobbig, den ger molvärk som är långt värre än värkarna jag redan haft och till skillnad från värkarna så får jag ingen paus utan det gör ont hela tiden så jag kallsvettas och mår illa. Jag får citodon efter en stund men den hinner inte börja verka innan ballongen glider ut av sig själv efter en dryg halvtimme.

Efter det vill de avvakta en timme för att låta min kropp jobba på lite själv. Jag hinner ta en dusch och gå på toa innan de undersöker mig igen. Nu är jag öppen fyra cm men har väldigt mycket tapp kvar.

De sätter värkstimulerandedropp på mig klockan 12.30 och de gör ännu ett CTG för att se hur kroppen reagerar på droppet. I samband med det så sätter de skalpelektrod på bebis eftersom det är svårt att få en bra registrering på honom när jag står upp. Barnmorskan säger att hon ska komma tillbaka om en halvtimme och höja, men ni vet ju hur det är i vården, det blir inte alltid som de säger.

Vid halv ett är det skiftbyte och klockan ett kommer min gamla och nya barnmorska in, då höjer de droppet. Efter det gör värkarna mer och mer ont och jag har svårt att lägga mig ner eftersom det känns obehagligt så jag står upp met stöd av saccosäcken i sängen. Jag använder TENS-apparaten mycket och det funkar ganska bra. 14.30 undersöks jag igen efter två timmars intensivt värkarbete, jag har inte öppnat mig mer till mitt stora förtret men tappen är helt utplånad.

Nu är det inte så roligt. När David inte fotade masserade han min rygg, det var förjävla skönt.

Jag har nu alltså skitont och värkar utan några pauser att tala om, det gör ont och är jobbigt så jag provar på barnmorskans inrådan lustgasen. Det lindrar lite men jag blir snurrig av den och mår dåligt så jag slutar med lustgasten och använder min bästa vän TENS isället. Värkarna börjar dock blir för starka för att det ska göra mycket nytta och när jag höjer TENSen till max stör det kurvan och barnmorskan säger ifrån. Istället föreslår sjuksköterskan EDA. Inför förlossningen var jag extremt tveksam till EDA, konceptet nål i min rygg var inte dete minsta intressant. Men gissa om jag hade ångrat mig, jag tvekade inte en sekund när frågan väl ställs. Klockan är nu ungefär 15.00 och droppet sänks lite i väntan på EDA eftersom jag har värkar i princip konstans och det är superjobbigt. Narkosläkaren kommer tacksamt snabbt och EDAn gör inte så ont att sätta bortsett från sticken vid lokalbedövningen och visst obehag när det petar runt i ryggen. I sammanhanget är det hursomhelst inget som stör eftersom värkarna gör så mycket ondare. vid 15.45 så är EDAn lagd, bedövningen tar sedan väldigt bra, ingen smärta alls att tala om men full koll på kroppen och jag kan vila och slappna av, vilket behövs för att kroppen ska kunna arbeta mer effektivt. Jag får äntligen i mig lite energi i form av lite fruktsoppa och jag kan andas ut och prata med David. Jag känner ett tryck när värkarna kommer men det gör inte ont längre.

En dryg timme senare ringer vi efter personalen efter att det har runnit till rejält med fostervatten och är alldeles blött i sängen, i samband med detta vill jag gå på toa och kissa. Dessutom är jag, tror jag, sjukt bajsnödig (I shit you not, jag trodde verkligen det!). Såhär i efterhand så kan man väl konstatera att det var ganska korkat att tro det men jag kunde för mitt liv inte greppa att det skulle ha gått så snabbt så att det började trycka på så mycket på så kort tid. Jag försöker bajsa, men det går inte, och när jag slutligen ger upp och blir undersökt av Barnmorskan 17.15 så konstaterar hon att jag är fullt öppen. Det hade tryck på ganska bra en stund innan vi ringde på barnmorskan så på mindre än två timmar öppnades jag 6 cm.

Bebis har dock en bit kvar ner innan det är dags att komma ut. Först ligger vi kvar i sängen men barnmorskan föreslår förlossningspall eftersom de öppnar upp bäckenet bra och ger bebis bra förutsättningar för att komma ner, jag är skeptisk men går med på det. Jag sitter sen på den mellan 17.50 och 18.10. Fy farao säger jag bara, det var de kraftigaste värkarna jag kände under hela förlossningen, det tryckte på något sanslöst och det kändes sjukt intensivt, det gick verkligen inte att såt emot. CTGn rusade i taket under de värkarna på ett sätt som den inte gjorde någon annan gång under förlossningen och det var verkligen en befrielse att få släppa efter och tryckte på.

Eftersom man bara ska sitte på pallen i ca 20 minuter så tar jag mig 18.12 upp på alla fyra i sängen. David passar då på att gå för att lägga på mer parkeringspengar. Barnmorskan kommer in under tiden och vill undersöka mig, då konstaterar hon att bebis redan står vid bäckenbotten och att det är dags för honom att komma ut och jag får vända mig till gynläge. Jag protesterar och säger att David är ju inte här men han kommer som tur är tillbaka snabbt och får en smärre chock när det helt plötsligt händer en massa i rummet.

Nu är allt som i ett töcken, jag tror på fullaste allvar att jag har timmar kvar av smärta innan något skulle kunna hända men helt plötsligt så ska jag börja krysta. Läkare kallas in direkt för att sätta sugklocka eftersom bebis är stressad och hjärtljuden går ner. Klockan är 18.15. Jag känner inga värkar alls eftersom det gör ont överallt och hela tiden, dessutom hade de sänkt droppet och det var ingen kraft i mina egna värkar. Jag hör bara hur läkaren säger att bebisen måste komma ut nu eftersom han mår dåligt. När jag hör det får jag panik och säger att jag inte känner när jag ska krysta och att de måste säga till mig. Jag krystar några gånger och 18.32 föds Emil efter en kvarts krystarbete med hjälp av sugklocka och tryck på magen av barnmorskan. Han mår bra, skriker direkt och landar på mitt bröst. Han väger 3090 och är 50 cm lång och föds i v 37+2. David får klippa navelsträngen, jag sys tre stygn och sen får vi lära känna varandra. Emil bajsar ner David det första han gör och det skrattar vi gott åt, sedan får vi äta och jag duschar och kissar. Efter det beger vi oss till BB-hotellet och påbörjar vårt fina liv tillsammans.

En väldigt nyckläckt Emil, bara minuter gammal, med världens mest missformade huvud på grund av sugklockan.

En lycklig mamma med världen kletigaste lilla underbaring på bröstet.

När jag skriver det här gör jag det utifrån minnet, egna anteckningar och journalen. Varken jag eller David fattade hur snabbt det gick på slutet, det är först nu vi inser att krystningen bara tog en kvart (tänk om David hade missat det). Att sitta på pallen måste ha varit väldigt effektivt för när jag reste mig från den så var jag i princip klar och det var bara krystningen kvar. Även personalen sa att de blev förvånade över att det gick så snabbt, det var också därför d blev förvirrade på slutet eftersom de inte hade tid att förklara vad det var som hände.

Att barnmorskan tryckte på min mage under krystningen har jag inget minne av utan det har David fått berätta för mig i efterhand. Han brukar detaljerat beskriva hur hon satte armen på min mage och tryckte på med hela sin kroppstynd till hjälp. Att jag inte minns det här över huvudtaget säger väl något om hur ont det gjorde på slutet. Det gjorde dock aldrig så ont att jag ville dö och gå hem, något som jag hade förväntat mig. Enligt David bad jag dem sluta en gång för att det gjorde ont men annars så var det aldrig frågan om något annat än att jobba ut världens finaste bebis.

Emil föddes för övrigt i vidöppen hjässbjudning, vilket betyder att han låg med ansiktet uppåt taket istället för neråt golvet när han kom ut. Det innebär att den delen av huvudet som kommer ut först är större än vad det är om de föds ”normalt”. Han hade också en hand uppe vid ansiktet som tog plats. Att jag inte sprack mer är jag således väldigt tacksam för!

Emil sover i min famn, första natten i livet.