Kategoriarkiv: Genus

Våga se din maktposition, och våga agera mot den!

Se ditt privilegium, var medveten om det. Inse att det utrymme du får ibland är på någon annans bekostnad, trots att hen är mer lämpad. Våga agera. Acceptera att en kamp mot jämställdhet innebär uppoffringar, men att slutmålet är det bästa för alla.

Igår var det lite som natt och dag på internet. Samtidigt som Marcus Birros ofattbart oinsiktsfulla krönika spreds så lanserades också #tackanej av Thomas Frostberg, Marcin de Kaminski och Fredrik Wass tillsammans med Rättviseförmedlingen. TackaNej går ut på att personer i maktposition, i det här fallet män, ska se sitt privilegium och få tummarna loss och börja arbeta aktivt mot det. Mer specifikt handlar den här kampanjen om att män ska tacka nej till att delta i paneler där enbart män är inbjudna. För det går alltid att hitta kompetenta, smarta och bidragande personer som inte är män*, även i mansdominerade sektorer. Det handlar om inställning från arrangörens sida, inte om utbudet bland sakkunniga.

Jag är så jävla glad för det här initiativet. Det är fan inte svårare än såhär. Det handlar om att se sitt privilegium och agera mot det. Och att våga acceptera att jämställdhet handlar om vissa uppoffringar. Ja, du som man kanske får mindre tid i rampljuset. Men du vinner å andra sidan på att samhället blir bättre både för dig och alla de du har runt om kring dig. Och nej, detta är inte svaret på allt. Men det är en bra början. Det pekar på precis det som behövs, att någon tar ett steg tillbaka för att någon annan ska kunna hinna ikapp. Det löser dessutom inte alla problem eftersom det finns flera maktstrukturer som inte berörs, men jag tror och hoppas att fler diskussioner ska väckas i anslutning till detta!

Och på tal om Marcus Birro då. Ja, alltså, jag orkar inte. På twitter kläckte han ur sig ”Ingen får för sig att klumpa ihop invandrare, äldre, kvinnor som homogena grupper. Men det är helt okej när det gäller män…” Och ja, det säger väl allt om hur insiktslös han är.

Läs gärna Juseys inlägg Kampen mot feministerna från igår, utifrån en diskussion som följde efter just Birros krönika.

Idag är det internationella mansdagen

Allt som oftast runt internationella kvinnodagen hörs frustrerade personer ifrågasätta varför det inte finns någon mansdag va, mäns problem är också viktiga. Och ja, bortsett från det enkla svaret att män dominerar övriga 364 dagar om året så finns faktiskt även en internationell mansdag. Den är idag. Idag är således ett utmärkt tillfälle att påtala det faktum att ja, även män drabbas negativt av de könsroller som finns i samhället. Och jag är övertygad om att för att vi alla ska få en bättre tillvaro är det här problem som behöver angripas från flera håll.

Visste du till exempel att män begår ca 70 % av alla självmord i Sverige? Vad beror det på? Beror det kanske på att pojkar från att de är små får höra att det är omanligt att visa känslor och gråta och att de därför stänger alla känslor inne, och att det blir en negativ spiral i att inte våga söka hjälp, inte förstå sina känslor och sina problem och tillslut ta saken i egna händer? Mäns överrepresentation i självmordsstatistiken är ett tydligt mansproblem som behöver diskuteras och utredas. Idag är en utmärkt dag att uppmärksamma mäns mentala ohälsa.

Ett annat utbredd mansproblem i samhället är att män oftast ses och behandlas som någon sorts andraklass föräldrar. De ses på som individer som inte kan ta hand om sina barn på egen hand, vilket är en tröttsam och oroande inställning. Detta systematiska underkännandet av pappor är en fråga som också passar utmärkt att lyfta idag. För oavsett könsidentitet så är det en lärandeprocess att bli förälder, en lärandeprocess som alla måste få tillgång till!

Så alla ni som ständigt efterlyser en mansdag, vilket av de här problemen tar ni upp till diskussion idag? Eller lyfter ni något annat? Berätta gärna hur ni utnyttjar den här viktiga dagen för att belysa hur normer och stereotyper kring kön drabbar även män. Och hur ni jobbar för att motverka det.

david och emil 2 david och emil 3De här två tänker jag på idag. Mina bästa!

Hej Zara, är ni dumma i huvudet eller har ni bara otur när ni tänker?

Via Alfva hittade jag bilden nedan på en tröja som idag finns i Zaras sortiment. På barnavdelningen, för pojkar (deras sortering, inte min) mellan 3-36 månader. Idag, inte för 30 år sedan. Vi behöver alltså ta det här igen…

Från sekunden vi föds börjar vi peppras med förväntningar på hur vi ska vara beroende på om vi föds med snopp eller snippa. Vi fostras till busiga pojkar och försiktiga flickor, till modiga riddare och väna prinsessor. Senare i livet hittar vi oss helt plötsligt i ett samhälle där pojkar har sämre studieresultat, där kvinnor utsätts för mer sexuellt våld, där män kvoteras in i högavlönade och prestigefyllda yrken, där forskning på hur sjukdomar drabbar kvinnor är eftersatt, där män inte anses som fullvärdiga föräldrar. Ser ni inte sambanden? Ser ni inte att orättvisorna och begränsningarna vi möter genom livet är direkt kopplade till hur vi behandlar barn?

Jag ser den här tröjan och blir förbluffad. Seriöst Zara, skäms ni inte? Ser ni inte hur skadlig den här inställningen är? Hur fel den är? Jag kan berätta för er, jag har både en man och ett barn som samhället ser som ”pojkar” – båda de gråter och de är inte mindre individer för det.

Hur kan ni med gott samvete producera sådan här skit? Det är så förminskande och skapar sådan press på barn att det borde vara förbjudet. Barn har känslor, och de har rätt till de känslorna, i alla lägen. Men genom den här pinsamma tröjan sänder ni signaler till alla pojkar som gråter hur fel de gör, hur de inte beter sig som de borde, hur de genast måste sluta för att ha kvar sin ”manlighet”. Vem gav er rätten att fatta de besluten? Ingen är svaret på den frågan. Ta lite ansvar och plocka genast bort de här sorgliga skapelserna från era butiker.

Våga vägra rosa och blått!

Nej, jag har inget emot varken rosa eller blått, Emil har kläder i båda färgerna så det svämmar över hemma. Men just när det kommer till vinterkläder (egentligen ytterkläder i allmänhet) så tycker jag att det i det närmsta sjukliga fokuset på rosa eller blått verkligen har gått överstyr. När jag lämnar eller hämtar på förskolan så möts jag av två oformliga blobbar, en rosa och en blå, i olika nyanser. När jag går in i affärerna är merparten av alternativen på vinteroverall antingen rosa eller blå. Visst finns det andra alternativ, men att hitta dem är svårt! Ett typexempel på detta är Åhléns som har overaller från Didriksons i sina affärer men enbart plockat in de rosa, de blå och de svarta. Jag som ville köpa en grön fick vända i dörren.

Varför vägra då? Det är som sagt inget fel på varken rosa eller blått men det finns fler färger! Jag avskyr den polarisering som blir när vi bara har två alternativ att välja på, det befäster tanken om att det är antingen eller som gäller. Det befäster normen om flicka respektive pojke som två motpoler. En begränsande och frustrerande norm som jag inte vill att Emil ska drabbas av. Jag kan dessutom förstå att det finns de som känner att det tar emot att köpa en rosa overall till en pojke (jag håller inte med, men jag förstår att steget kan vara stort) – att göra andra val än att slaviskt följa normen blir svårt när alternativen är antingen rosa eller blått. Var är mellanalternativen? Var är alternativet att inte sortera sitt barn?

Lösningen för oss blev internet. Såklart. Jag hittade den gröna Didriksonoverallen till ett bra pris, och till den blir det lila vantar och en gul mössa. Jag är nöjd, men Emil kommer nog vara en av få som står ut i mängden i vinter. Än en gång.

emils_vinterkläder

Allt köpt på Ladysbaby.se.

Ikväll blev jag censurerad av Coolkids – för att jag tycker att barn ska vara barn, inte dockor

Coolkids är en sida på nätet som har mycket härliga barnkläder, de har bland annat mycket fantastiska ugglesaker som jag gärna skulle ha till Emil. De har tyvärr också riktigt pråliga och olekvänliga accessoarer samt en riktigt tråkig attityd.

Karin tipsade mig om en bild Coolkids lagt upp på instagram på hårband till bebisar med blommor på, där blommorna var ungefär lika stora som bebisarnas huvuden. Och jag reagerade, inte helt oväntat, eftersom jag är av den åsikten att:

1) jag sätter funktion främst. Ja, hårband kan vara en bra grej, tex när barn har hår. Det hade dock inte dessa barnen. Och vad funktionen är i en gigantisk blomma som skymmer halva huvudet det har jag över huvud taget ingen analys om.

2) jag tror inte på att behandla barn som dockor, jag anser att barn är barn och att barn ska leka, inte vara fina. Finkläder hämmar barn, jag har sett och hört om allt för många barn (framförallt flickor, varsågoda att se ett mönster där pojkar uppmuntras vara aktiva och flickor passiva) som fått höra att de inte kan leka som de vill för att de måste vara rädda om kläderna. Och ja, i detta specifika fallet var barnen bebisar som inte leker så mycket, men börjar vi pynta dem då så vet jag inte var det tar slut.

20121205-104104.jpg20121205-104025.jpg

Emil i lekvänliga kläder. Tänker inte låna bilden ifråga, vill inte hamna i det bråket.

Karins tips löd ungefär: ”Detta kanske är något för ditt barn Elin” med en för mig tydlig underton av att hon visste att det definitivt inte var så, eftersom vi har i stort sett exakt samma åsikt i den här frågan. Jag kokade i ihop mina åsikter ovan i svaret: ”Nej, mitt barn är ingen leksak. Men kanske till någon av hans dockor.” En kommentar som jag tyckte var ganska snäll, med tanke på hur befängd jag tycker hela grejen är. Men Coolkids höll inte med, utan de tog bort kommentaren. De tog också bort Karins kommentar där hon enbart tipsade mig om bilden. Varpå jag ifrågasatte exakt vad i min kommentar som var så hemskt att det motiverade ett borttagande. Varpå de tog bort även den kommentaren, utan att bemöta. Varpå jag tröttnade.

Jag tycker det här visar på en riktigt tråkig attityd från Coolkids. Kloka Sofia (vars kommentarer fick vara kvar trots att de också var genomkloka) skrev att de borde ”stå för sina produkter” dvs inte bara skylla på att de säljer det som efterfrågas. Och det tycker jag kan appliceras även här. Vilket värde finns i att ha produkter som de inte står för? Och nej, jag tycker inte att ”det säljer” är ett argument. Företag måste ta ansvar. Klädföretag är med och skapar normer för såväl barn som vuxna och det håller inte att avsäga sig allt ansvar och skylla allt på konsumenterna, jämför till exempel med måttbandsskärpet som såldes på Lindex. Det var inte okej, men föräldrar köpte det ändå, tills Lindex såg sitt ansvar och bemötte(!) kritiken samt tog bort skärpet.

Ibland är det så enkelt, och ibland gör en det ännu enklare för sig och censurerar kritiken.

Den här bilden är lånad från SVT.

Jag är helt med på att var och en äger sitt instagramflöde, men vilket förtroende får ni för ett företag som inte har vett att bemöta sansad kritik utan skyller på att allt de gör det gör de för att tjäna pengar?

Du må vara ett djur Anders, men håll dina tillkortakommanden för dig själv!

Igår uttalade en känd svensk snickare sig i aftonbladet. Han sa att män är djur som är gjorda för att sprida sin säd och att män och kvinnor därmed inte kan vara vänner, för att allt handlar om sex. Och alltså, jag vet inte ens var jag ska börja?

Det här är precis vad jag menar när jag hävdar att könsroller begränsar alla, inte bara kvinnor. Den här manssynen är så sorglig, hur kan ni acceptera detta? Alla fantastiska män i min omvärld, hur kan ni inte bli så arga att ni vänder upp och ner på världen när någon så trångsynt uttalar sig om er på det här sättet? Att hävda att män är djur är oerhört nedvärderande. Att hävda att män och kvinnor inte kan vara vänner utan att de bara vill ligga med varandra hela tiden är att trampa på alla fantastiska vänskapsrelationer som finns. Det är också oerhört heteronormativt och förutsätter att kön är binärt vilket exkluderar alla som inte faller in i det klassiskt kvinnliga eller manliga.

Det är precis på grund av den här typen av trångsynta uttalanden som jag kämpar för att ge Emil ett alternativ där världen och människorna i den inte är uppdelade i två läger. Jag vill att han ska se att alla personer i hans närhet är egna individer, att varken han eller de styrs av vad de har mellan benen, att vem han blir kompis med har att göra med deras personlighet, inte deras kön. Att han ska respektera alla oavsett deras identitet. Att han får älska vem eller vilka han vill, oavsett vad samhället säger att han borde känna.

Så nej tack Anders Öfvergård, jag köper inte din stereotypa, förenklade och inskränkta världsbild. Du må vara ett djur, men lägg inte det tillkortakommandet på dina medmänniskor.

du kan va ett djur

Repris: Till mitt barn

Ibland är jag klok och skriver smarta och genomtänkta saker. För ett år sedan skrev jag ett inlägg till Emil. Som fortfarande är lika aktuellt.

Jag har ett barn. En liten filur som snart är åtta månader. Mitt uppdrag i livet är numera att hålla ett litet liv i handen och säkert leda vägen till stora stygga världen. Jag är förälder nu. Mitt älskade barn, jag vill ge dig allt och lite till, jag vill att världen ska vara din och att du ska få vara precis den du vill vara.

Vad jag inte vill är att din väg ska stakas ut med utgångspunkt i vad du har mellan benen. För jag vet att du har potential att vara så mycket mer än bara ett kön.

Jag vill att du ska få växa upp utan att din väg kantas av ”riktiga karlar gråter inte” och ”fina flickor är försiktiga”. Jag vill att du ska få känna efter helt själv, få styras av vad du har inom dig inte vad andra tror att du har inom dig, baserat på antingen X eller Y.

Vad jag inte vill är att det första personer som möter dig är att basunera ut vad du har för kön. Jag vill att de ska se dig, bortom din könstillhörighet. Jag vill att du ska mötas av ”Hej min vän”, inte ”Hej tjejen” eller ”Hej killen”. Jag vill att du ska slippa kategoriseras på löpande band, att du ska slippa att ständigt bli påmind om vilka förutfattade förväntningar som oombedda läggs på dig.

Jag vill att du aldrig ska få höra orden tjejfärg och killfärg. Jag vill att du varje dag påminner mig om en regnbåge som glittrar i solen och sprider glädje istället för att vara en spegelbild av en opersonlig stereotyp som någon annan har skapat åt dig.

Tänk om det var så enkelt. Tänk om alla såg det fina i att erbjuda hela världen istället för att automatiskt sortera bort hälften av alternativen med en kroppsdel som argument. Tänk om jag slapp höra strunt om att genus begränsar och raderar ut, när det enda jag ser framför mig är dina möjligheter att själv upptäcka världen, att skapa dig en egen verklighet och leva i den med bravur.

Mitt älskade barn. För dig fäller jag ut klorna och stångas mer än gärna med alla trångsynta som inte gitter förstå innan de fördömer. För dig gör jag allt, även om jag stryker med på kuppen. Min uppgift är att hålla dig i handen och leda dig på din väg till verkligheten och jag hoppas att jag på vägen mäktar med att ge dig verktygen att kämpa för din egen unika person.

Mitt barn, jag älskar dig. Din framtid är mitt viktigaste uppdrag.