Kategoriarkiv: Föräldraskap

Baksidan av allt

Nu är vi på andra sidan helgen. Mycket har hänt, det har varit en bra helg. En av de bättre. Såhär vill jag leva livet. Ungefär i alla fall.

I fredags var det kvällsträning (just detta med träning två timmar en fredag kväll är väl något av det jag skulle kunna tänka mig att kompromissa bort liksom. Men själva tränandet var underbart!) när jag kom hem la jag mig i soffan och rörde inte en muskel mer än vad jag behövde. Emil hade hämtats på förskolan av farfar och sov hemma hos farmor och farfar över natten.

Lördagen kom. Jag brydde mig inte ens om att sätta på mig människokläder utan hoppade i träningskläderna direkt och drog in till stan och rev av ett spinningpass för Team Auris (jobbgrej) och #spinofhope. Det var åsm. Det gör jag gärna varje helg.

Efter ett sjuhuhukt svettigt spinningpass åkte jag till Farsta och Farstahallen för BOUTDAY! Jag NSO:ade och hade det helt sjukt fett. Men dagen var lång och jag skippade efterfest (hej småbarnsmorsa!) och åkte hem med förhoppningen att få krama Emil lite, eftersom jag inte träffat honom på ett drygt dygn. Men TJI fick jag. Hela lilla familjen var hos Davids föräldrar och kom hem en stund senare, Emil sovandes. Så gick det med det.

Det här är väl baksidan med att ta tid åt allt det där som är så roligt. Vissa saker hinns inte med. Igår fick Emil rida på ponny för första gången (han tog en hjälm, ställde sig i kö och farmor konstaterade att ”ja det var ju bara att betala”) och det missade jag. Missförstå mig rätt, jag vill göra både och, det här handlar inte om att sluta göra det jag tycker är så roligt utanför familjen. Men det handlar om utmaningen att hitta balansen. Att inte varje dag och varje helg blir såhär, och att vara medveten om hur det blir ibland – så vi kan planera runt det så att vi verkligen använder tiden vi har tillsammans på ett bra sätt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så idag då. Idag var verkligen pricken över i:et på den här helgen. Idag var dagen som gjorde det okej att inte vara med familjen igår.

Efter diverse sovmorgonpussel (först jag sen David) så åt vi frukost (turkisk yoghurt med mango, torkad banan, pekannötter och kokos – tackar som frågar) och sedan begav vi oss ut. Jag snörade på skatesen och David monterade Emil i cykelsadeln. Tre kilometer bort ligger Mulle Meck dit vi och resten av Solna samt halva Stockholm styrde kosan idag. Vägen dit var bitvis grusig, det var jobbigt, och nerförlutandes, det var jobbigare. Men det gick! David och cykeln fick agera bromskloss i de värsta backarna. Och till slut kom vi fram.

Två timmar hängde vi i parken, Emil lekte järnet och vi lunchade och drack kaffe i solen. Sen åkte vi hem och den här gången somnade Emil först på upploppet istället för det första han gjorde. Eftersom Emil sov och jag redan var uppvärmd drog jag på mig springasnabbtskorna och avverkade pass två i #RöhnischSuccess. 40 minuter och 6,7 km senare var jag svettig och nöjd. Efter lite hemmafixande och en dusch (varsågod världen) åkte vi in till stan. Emil vaknade på väg ner i tunnelbanan, mycket nöjd med att vi skulle åga tåg men lite förvirrad över var hjälmen hade tagit vägen. Väl inne i stan fyndade vi sjukt massa bra grejer på Stadiums 25%-rea. Emil fick två par skor, jag fick ett par innejympaskor och en ny uppsättning träningskläder och David hittade både skor och jacka. Fattiga men glada gick vi och åt glass och drack kaffe. Och sedan åkte vi hem till tvättstuga och middag.

20140330_123707 20140330_151612 (1)

Puh. Det var ingen lugn och sansad dag. Men det var en bra dag. Det var en vi-dag. En aktiv dag när saker hände. När vi kom ut, fick sol i ansiktet, lekte, svettades. Tillsammans. Precis en sådan dag som behövs för att balansera mot dagarna när vi inte ses alls. Även om de dagarna är utmärkta på våra respektive håll så behöver vi skapa våra gemensamma minnen också. Jag är så sjukt glad för den här dagen.

Nej men vad säger ni, ska vi uppmuntra våra barn till lite våld och död såhär lagom till jul?

låtsasknogjärn från br

Idag kan vi läsa om BR:s senaste påhitt (galenskap) i Aftonbladet: låtsasknogjärn i skumgummi – ”perfekt för låtsasslagsmål”.

Nu vill jag prata om företags ansvar igen. Seriöst, HUR tänker BR när de erbjuder och marknadsför en sådan här leksak? Ser de inte det sjuka i att presentera våld och slagsmål på det här sättet. I vilken värld är det okej?

Knogjärn används för att hota, skada och döda folk. Det är inte det jag vill att mitt barn ska träna sig i med hjälp av BR:s sjuka leksaker. Visst, i slutändan är ansvaret mitt som förälder, och en sak är säker: Den här leksaken eller någon annan typ av vapen kommer inte komma över min tröskel! Men det finns ett ansvar dessförinnan, och det ansvaret ligger hos företagen som väljer att producera, marknadsföra och sälja de här leksakerna. Att de gör det är att även uppmuntra till den här typen av lek. Att låtsasattackera någon. Att låtsasslå. Att låtsasskada. Att låtsasdöda. Även om reklam till barn är förbjudet är inte barn avskärmade från reklam. Barn kommer se detta. Barn får signalerna att detta är okej.

FLASH: det är inte okej.

Jag blir så jävla arg. Så trött och ledsen. Snälla låt mitt barn vara ett barn som inte vill gå runt och leka att han slår och skadar folk.

Vad hände?

En av bilderna jag satt upp på jobbet är den här, Emil är inte ens en vecka gammal och ligger och solar på sängen. Så pluttig. Så underbar. Det finns ingen hejd för hur mycket jag älskar vad han har blivit, den lilla personen han har utvecklats till med ohämmade mängder energi och vilja, men oj vad jag längtar tillbaka till de där första trevande veckorna när vi fick träffa honom för första gången och allt var sådär fantastiskt rosaskimmrande. Tänk om en fick ha allt på en gång!

Barnets plats i vardagen

Okej, den här vardagen alltså. Den är ju helt horribel ibland när barnet mer liknar en stafettpinne än en familjemedlem. Idag kom jag hem från jobbet, gav David en puss i dörren innan han åkte iväg på scoutmöte. Livet går verkligen i ett och det är skoj när det händer saker men när ska man hinna med att leva? Och umgås med varandra?

Idag när jag kom hem och tog över var Emil verkligen på ett helt fantastisk humör. Han var för trött för att leka själv och således inte jätteglad, men samtidigt för pigg för att faktiskt gå och lägga sig. Han var gnällig och klängig men ville inte sitta och mysa i soffan eller leka med paddan. Samtidigt var jag stressad eftersom diskberget i köket inte var nådigt. Vad göra?

Jo, vet ni, det var faktiskt ganska enkelt. Emil ville vara med mig (och jag med honom!), samtidigt som han inte var redo att börja koppla ner, och jag ville få saker gjorda. Således fick han hjälpa till. Vi tog vars en diskho, jag diskade i den ena och han, eh, diskade i den andra. Lite vatten, en diskborste och något att diska på fick han och där stod han nöjd och glad hur länge som helst. Vi fick umgås, jag fick mitt gjort och han fick ta del av vardagen. Det blir fan inte bättre.

Efter ett tag slutade det dock vara lugnt, Emil kom nämligen på att det var skitskoj att klättra upp på diskbänken…

Det flott(ig)a livet som småbarnsförälder

Att vara hemma med Emil är verkligen roligt, men också intensivt. Det där med att vara sig själv får ibland vänta lite. Idag har jag dock hunnit sätta upp håret, leta fram örhängen OCH tagit på mig rena, snygga kläder (tröjan glittrar om ni undrar!). Att håret är uppsatt för att dölja det faktum att jag inte har tvättat det på flera dagar, ja det behöver vi väl inte gå in närmare på va?

Äntligen en vävd sjal!

Efter barnvagnsmarsch, lunch och tygshopping med Sofia åkte jag ut till världens ände (nåja) och träffade Audhumble och Le Toad. Syftet var sjalköp men det blev en lek och häng-dejt vilket var jättetrevligt. Barnen verkade också ha skoj, de garvade loss ibland så det inte var någon hejd på dem, underbart att höra <3

bild (2)

Anledningen till att det var dags för en ny sjal är att min älskade Looma Sino inte känns tillräckligt bra nu när Emil blivit större. Han sitter fortfarande helt okej i den men det är tungt och obekvämt att bära. När jag fick erbjudande om att köpa den här sjalen som är en vävd sommarsjal (Wrapsody Bali Breeze) kändes det bara för bra för att motstå, så nu har vi en sjal som avlastar bättre och kommer vara guld nästa vecka på Gran Canaria samt i sommar. Jag provknöt innan vi åkte hem och det kändes direkt tusen gånger bättre än vad trikåsjalen har gjort på sistone, så nu blir det äntligen lite mer sjalande igen! Win på den här dagen alltså!

bild

Tack Audhumble för fotona!

Nä men om vi skulle se barn som individer och inte som en enhetlig grå massa, vad tror ni om det?

Ja, då var den här galna Anna Wahlgren på tapeten runt om i bloggosfären igen. Suck säger jag bara. Jag är allergisk mot hennes typ av tänk där det finns en sanning för alla barn. Hon presenterar sitt recept, sin ”Sova hela natten”-kur, och folk ser på henne som att hon har uppfunnit hjulet bara för att hon har lyckats späka sina barn till tystnad om nätterna. Istället för att som en annan hippie respektera även barn som individer med olika behov och känslor. Hon inleder tex sin lathund för SHN-kuren med att förklara att den riktar sig till föräldrar till barn ”som behöver lära sig sova som folk”. Hej generalisering. Jag kan berätta att här hemma finns massor med folk som sover både bra och dålig, däremot inte enhetligt.

Jag tror såhär: precis som vuxna så är barn olika. Vissa barn mår bra av att hänga med och följa förälrarnas rytm, sådan är tex Emil. Han hänger med i vårt liv i princip oavsett vad vi gör och han sover bra både på dagar och nätter trots att han ofta saknar rutiner. Överlag är han en väldigt nöjd bebis. Andra barn är kinkigare, något som kan ha tusen olika förklaring. Vissa barn kanske skulle säkert må bra av rutiner, och då kan det vara jättebra som förälder att verkligen våga prova det och ge det en chans. Kanske väljer man då att titta på något av Anna Wahlgrens scheman eller så utgår man från sin egen verklighet och hittar på något eget. Jag tror att rutiner kan göra under för ett barn om det är vad hen behöver och här kan Anna Wahlgren ha VISSA poänger som kan appliceras i VISSA situationer.

Vad jag däremot INTE tror är att något barn någonsin skulle må bra av att ignoreras och nonchaleras av sina föräldrar som Anna Wahlgren säger att man ska göra. På hennes hemsida säger hon att barn minsann kan skrika, det är ingen fara, och inte ens bajs eller kräk ska stå i föräldrarnas väg när de lär barnen hur de ska göra för att bete sig som folk. Först när barnet är halvhysteriskt kan man ägna det lite uppmärksamhet enligt Anna Wahlgren, och då ska man bara gå in och påminna om att man finns för att sedan överge igen samtidigt som man maniskt mässar en ramsa för bebisen.

Alltså, det här tar emot något så fruktansvärt bara att tänka på. Nej, jag tror inte att barn kolar vippen om de får skrika en minut eller två och återigen så är alla olika och här vet man själv bäst vad ens barn menar när det skriker. Men att ignorera sitt barn, låta det ligga nerkräkt och skrika tills det somnar av ren utmattning? På vilket sätt kan det någonsin vara rättfärdigat? Hur kan man rekommendera att man ska ignorera det unika samspelet mellan barn och föräldrar till förmån för att manisk upprepa en jävla sovramsa samtidigt som ens barn ligger och skriker sig fördärvat? Vett och sans – när slutade det vara en del av förädraskapet?

Andra kloka tankar i frågan finns hos bland annat Nina och Familjen Toad.

Tankar kring förskolan och tankar kring att man kanske skulle klippa sig och skaffa ett jobb.

Jag har hela tiden sagt, ända sen innan Emil kom, att jag inte har några problem med att sätta honom i förskolan tidigt - jag är nämligen så tokig att jag tycker att förskolan ska hålla så pass bra kvalitet att det inte är skadligt för barn att vara där. Jag började dock fundera över det här efter Kalla fakta förra veckan som tog upp våra olycksdrabbade förskolor som till och med lett till att ett barn dött, när jag sen läste en artikel om det här i en föräldratidning så var ångesten och förvirringen ett faktum.

För verkligheten, den måste man ju också förhålla sig till. Både vår verklighet och hur förskolorna i Sverige ser ut på riktigt – inte hur mina ideal kring dem ser ut.

Vår verklighet ser ut såhär: jag är om allt går som det ska klar med skolan i juni. Det gör att jag kan vara hemma över sommaren och så kan David jobba. Till hösten sen ska David tillbaka till skolan, mest troligt på heltid. Alternativet för mig är då, om vi inte ska gå på knäna ekonomiskt, att börja jobba och skulle vi sätta Emil i förskola då skulle det betyda att han börjar när han är ungefär 14 månader gammal.

Jag tycker att Emils bästa är det absolut viktigaste (såklart). Det innefattar både att respektera om han är mogen eller inte och även att se till olika praktiska aspekter, det är ju relevant att han har tak över huvudet och mat att äta. Att börja ganska tidigt på förskola är ett alternativ, men om det är ett bra alternativ är svårt att veta nu. Det hänger ju så mycket på hur Emil är som person – om han kan gå, om han kan äta själv, om han kan kommunicera bra och hur trygg han är med andra människor.

Hur gör vi då? Det bästa alternativet jag kan komma på är att jag hittar ett deltidsjobb som jag kan sköta hemifrån och som jag kan kombinera med att vara föräldraledig. Då kan vi vänta med förskola tills det känns rätt. Det skulle verkligen innebära att vi kan vara lyhörda gentemot Emil och hans behov, snarare än styras helt av ekonomi och andra praktiska frågor.

Så, till den viktigaste frågan då: någon som har ett jobb att bjuda på? Jag kan börja så smått redan nu! Jag kan översätta, granska texter, korrläsa, skriva och mycket annat relaterat till text och kommunikation. Hit me ;)

IMAG1906

I folkmun: få-bebisen-att-sluta-skrika-och-somna-promenad

Här sitter vi i godan ro i soffan alla tre och vi tror att livet är fest. Jag och David äter middag och Emil sitter i sin bumbostol och spanar på oss. Sen, helt från ingenstans, reser sig ett ändlöst gallskrik ur den lilla bebisen och närapå spräcker trumhinnorna på föräldrarna. Vi vyssjar och buffar och kramar och tar temp och suppar och pussar och gosar och vyssjar lite till och buffer några gånger till och går och vaggar och gungar och pussar igen. Inget hjälper. Så vi gör allt en gång till.

Fortfarande skrik och panik.

Så, vad göra? Vi monterar bebis i vagnen. Vi kommer knappt ut i trapphuset innan han har lugnat ner sig och bara snyfthickar lite. Ganska snabbt så somnar han och när vi kommer hem en dryg halvtimme senare sover han hur gott som helst. Han vaknar när jag lyfter in honom och får lite mat men sen somnar han om på en halv suck i sin säng.

Älskade unge. Vad svårt det är när han blir sådär ledsen och man för allt i världen inte förstår varför. Nu hade han lite feber men det lilla kan knappast ha utlöst en sådan reaktion. Han verkade inte heller ha ont någonstans och han vill inte äta. Kanske var det bara lite för mycket trötthet, hunger, förkylning och annat på en gång. Väldigt skönt nu när han är nöjd och glad igen i alla fall.

IMAG1839

Skumetiskumpetiskump. Ett bra recept för att lugna kvällsledsna bebisar.